Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Leech
Tram-o-gram, 2008
Skivbolag: Egen utgivning
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-07-20
Hemsida: www.leechband.net

Det är en klassisk klyscha att man inte ska blanda allt man tycker är gott för att det då plötsligt blir äckligt, men den passar alldeles utmärkt att applicera på estniska Leech. Orkestern förkunnar glädjesvallande att de gillar gammalt mörker som Black Sabbath och Led Zeppelin, att de följt stigen in i stonerland och att de får gåshud av stämningsskapare som Tool och Faith No More.

Dessutom hörs det att år av slit i replokalen gett resultat i form av tight och kompetent framförande. Men blir det särskilt bra? Nja, det gör ju egentligen inte det. Var för sig är det inget fel alls på stilarna och partierna, men när esterna försöker pussla ihop allting går det åt pipan. Tools kliniskt precisa stämningar är inte alls så lätta att införliva i fläskigt sväng som man kanske hade kunnat tro. Effekten när ett stenkrossarriff avlöser ett vackert plinkparti är som att släppa lös en elefant i ett växthus.

Ska man börja leta lämpliga utvägar åt Leech är tunggunget den rätta vägen att sikta in sig på. Det är med sitt robusta rocksväng gruppen imponerar mest. Ett eller annat Led Zeppelin-parti ovanpå det kan jag acceptera, men inte mer. Jag vill se esterna renodla sin tunga sida och skippa experiment som inte passar att utföras. Musikerstoltheten borde läggas på hyllan till förmån för bra låtar.

När skivans slutskede börjar visa upp sunkig progrock tappar jag dock tron på att det här gänget ska ordna sig i ledet. De verkar helt enkelt vara för glada i för mycket för att det ska kunna fungera.