Joyzine

[stäng]

Krönika

Idrotten har kollektivt dålig musiksmak

IFK Norrköping är tillbaka i fotbollens finrum – allsvenskan. Det skulle förstås firas med en hejdundrande fest, med konfetti och folkfest långt in på småtimmarna efter det att sista omgången i Superettan var till ända. Och på scen valde de då att ställa…Markoolio!

Jag är väldigt sportintresserad och mycket medveten om att detta bryter mot bilden av riktiga musiknördar. Sådana begriper sig ju inte på sport över huvud taget och föraktar den snarare än något annat. Men sådan är inte jag. Jag är en av få som älskar att förlora sig i det bästa av båda världar. Jag säger få, för lika ofta som musikmänniskor kissar på sport, lika ofta visar sig idrottsmänniskor stå för essensen av dålig musiksmak.

Som boende i fotbollsstaden Norrköping måste jag givetvis ta IFK Norrköping, laget som efter fem års kräftgång i Superettan äntligen lyckats ta sig tillbaka till finrummet, som exempel. Inte för att jag nödvändigtvis har mina största sympatier hos dem, utan för att det är så gott som omöjligt att undvika dem i dessa glädjerusiga dagar (jo avancemanget blev klart för ganska länge sedan, men folk pratar fortfarande inte om annat).

Ni läste det i ingressen, när det skulle till att firas framför Rådhuset var det rikstönten Markoolio som fick stå för underhållningen. Vad har en finsk pajas med kokainproblem och en rad av pinsamma barnhits i bagaget att göra på ett sådant evenemang? Jag förstår hur de ansvariga har tänkt. ”Vi tar Markoolio så kanske vi dessutom lyckas locka barnfamiljer och Radio Rix-lyssnare, det blir en folkfest!”. Men det är fel. Någon med lite mer insyn i en bransch som styrs av cred hade insett vilket löjets skimmer detta drar över hela föreningen. Arrangörerna vet inte bättre (de tror förmodligen att Markoolio är det hippaste av hippa) och medan de tycker att de gjort en storbokning till sitt firande sitter övriga Sverige (så väl musikintresserade som ointresserade) och fnittrar åt IFK Norrköping.

Fotbollen i Sverige lever i och för sig med det problemet på alla fronter. Det kallas ideell verksamhet, men borde snarast rubriceras ”inkompetent verksamhet”. Ingen är särskilt specialiserad på något, allt ska skötas av folk från organisationen och gärna vara som för 20, 30, 40 år sedan. Det ska vara käckt klämmigt och den som ens tänker tanken om att få betalt betraktas som Judas. Åk till en vanlig svensk fotbollsarena och avnjut musiken som spelas, pausunderhållningen och inte minst: laglåtarna (!) och ni kommer att förstå mitt resonemang. När det är materialförvaltaren från laget -79 som befordrats till musikproducent förstår ni hur det blir. Fel person på fel plats. Jämt!

Förresten, laglåtarna är väl ett bevis så gott som något på att idrottsfolk saknar smak? Visst, det ska vara medryckande, det tycker jag också. Men förutom Nu tar vi dom från hockey-VM för många år sedan kan jag inte påminna mig en enda allvarligt menad idrottslåt som är bra. Käckt och tramsigt är inte medryckande…det är bara korkat.

Där fotbollen är kvar på 70-talet har hockeyn kommit betydligt längre organisatoriskt. Kommersiellt har sporten växt enormt i Sverige de senaste åren och allt fler kunniga människor har slussats in i organisationerna. Men knappast vad det gäller musikval. Hockeyn verkar leva i tron att gammal gubbig hårdrock är macho nog att bära upp sporten. Det var den säkert en gång i tiden, men musiken har precis som sporten utvecklats. Mora tyckte nog att de var vansinnigt moderna när de lät Hammerfall specialskriva en låt åt dem, men varifrån hämtar de sin inspiration? Det är en pina att plågas med gamla lama Alice Cooper och Kiss-låtar i ishallar runt om i Sverige…ja förutom i Gävle då, när Brynäs gör mål spelas BWOs Temple Of Love i Läkerol Arena. Tur för publiken att de inte gör särskilt många.

Inte ens sportmedierna tycks särskilt uppdaterade när det gäller musik. Jag minns hur jag extremt förvånat ryckte till när SVT hade musiksatt en fotbollstrailer med något så fräscht som The Subways Rock and roll queen för något år sedan. Och hos Sveriges Radio som man tror borde ha lite mer koll är Sportradion fortfarande dansbands-Sveriges önsketimme och i webbradion där Elitseriehockeyn sänds direkt varje omgång har samma låtar spelats i exakt samma ordning i varje paus i flera år nu.

I teorin hade man lika gärna kunnat sparka på musikfolket som sitter och pratar ackord och hatar sporten, men vad spelar de för roll? De gör inte en fluga förnär Vill de sitta och hysa agg mot idrott är det inget som påverkar någon annan och sporten letar sig inte in på musikens arena. Sportfolkets usla smak däremot, den tvingas man leva med då musiken konstant smyger sig in i idrottssammanhang. Det går inte att komma ifrån den, där möts de två världarna på ett helt annat sätt.

Sen är ju förstås frågan om det är de som väljer musiken som är helt misslyckade eller om de spelar vad folket vill ha. Vad sportpöbeln suktar efter. Kanske är det fler än jag vågar ana som inte ser hur illa det är, som inte alls (som undertecknad) önskar sig att kunna få det bästa av både musik och idrott i samma paket. I så fall är det sannerligen jag som är katten bland hermelinerna.