Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Soilwork
A predator´s portrait, 2001
Skivbolag: Nuclear Blast
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2001-10-10
Hemsida: www.soilwork.org

Alla har väl vid det här laget hört talas om det speciella Göteborgssoundet. Band som In Flames, Dark Tranquillity och Evergrey går i fronten för denna svenska form av death metal, men nu har flera band följt i deras fotspår - ett av dessa är Soilwork från Helsingborg.

Ska man jämföra skånepågarna med något annat band inom genren är det In Flames som ligger närmast. En jämförelse som självfallet är väldigt angenäm för Soilwork då göteborgarna är ett av de allra bästa metalbanden på världsmarknaden för tillfället. Det som är mest likt är sången. Björn Strid som hanterar de vokala insatserna i skåneorkestern låter nästan skrämmande lik In Flames Anders Fridén. Riffen som levereras i rasande tempo har mycket gemensamt med den trashiga framtoning jämförelseobjektet hade på plattan "Colony" och aggressiviteten i låtarna kan nästan mäta sig med de brinnande göteborgarnas vassaste alster.

Vad är det då som skiljer de två orkestrarna åt? Soilwork ägnar sig mycket oftare åt partier med så kallad "vanlig" sång. Så gott som varje låt har något inslag av vokalt arbete som klingar melodiskt och saknar alla spår av adrenalinstint hormonvrålande. Ändå är Soilwork hårdare än In Flames. Gitarrernas tekniska plinkande och trummornas räserpiskande klickanden ger en rå ljudbild och skåningarna tillåter sig aldrig att slå av på tempot och bjuda på lugna partier på samma sätt som västkustborna. Istället för fina gitarrdirigerade passager á la In Flames (tänk bara på Square Nothing och Sattelites and astronauts från plattan "Clayman") hänger sig Soilwork åt snabba solon som viner förbi öronen som projektiler. Något som också har sin tjusning.

Plattans inledningsspår Bastard chain är något i hästväg och sätter nivån för resten av ljudpenetrationen. The analyst och Grand failure anthem är två andra låtar som inte direkt skäms för sig. Var man inte uppe i varv innan man stoppade den här skivan i spelaren är man det garanterat efteråt. Det här är sådan musik som det inte går att vara still till och när refrängerna dessutom då och då tenderar att bli allsångsvänliga måste man helt enkelt lufta strupen.

Som de flesta redan vet - och som annars med full klarhet framgått av den här recensionen - avgudar jag In Flames. Därför borde ni dessutom ha förstått att jag är förtjust även i Soilwork. Deras arga och på gränsen till trashiga death metal passar mig alldeles utmärkt. Visserligen är det nog omöjligt att göra en platta som är bättre än In Flames "Clayman", men med "A predator's portrait" kommer Soilwork en bra bit på väg. Svensk death metal står sig väldigt väl och Soilwork tillhör den yppersta eliten.