Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Lars Winnerbäck
Singel, 2001
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2001-10-10
Hemsida: www.winnerback.net

Mitt förhållande till Lars Winnerbäck är allt annat än komplicerat. Allt han gjort har fallit mig perfekt på läppen och jag har delat ut många höga betyg till såväl skivor som livespelningar. Den här gången är inget undantag. Lasse har ännu en gång lyckats göra en skiva som det inte går att värja sig emot. Även om han tagit ett steg i utvecklingen och blivit lite rockigare finns hans vackra melodier och genialiska texter kvar. "Singel" är ett logiskt steg i den utvecklingskedja Lasse vandrar.

Första singeln Jag vill gå hem med dig spelades en hel del i radio när den släpptes och det är ingen tvekan om att Lasse ville visa upp sin lite rockigare sida. Just den låten har lite vibbar till stjärnskottet Håkan Hellström, dock betydligt bättre än nykomlingen. Elden och Lovesång är ytterligare två rocklåtar som ryms på albumet, men tack och lov låter de inte som nyss nämnde Hellström. Här är det Lars Winnerbäck som gäller till hundra procent.

Texterna är precis som vanligt när man talar om den milde östgöten ett kapitel för sig. Till den här skivan har Lars skrivit lite enklare texter, genialiteten finns dock kvar. Med mindre ord än vanligt beskriver han förvirrade känslotillstånd och vilken misär det kan vara att vara singel. Hans skildring av Linköping i låten För den som letar är förvisso inte särskilt snäll, men väldigt vacker och träffande.

Min favorit från skivan är ändå det tredje spåret som fått titeln Om tiden vill ifatt. Det är enkel pop med rak sång och ett snyggt gitarrkomp, men ändå är det helt förtrollande. Winnerbäck är fenomenal på att hitta precis rätt tonläge och göra det enkla vackert, inte konstigt att man ständigt faller pladask för hans kompositioner.

Visst finns det några smärre klavertramp på den här skivan, men de är inte särskilt många och därför inte ens värda att nämna. Det faktum att Winnerbäck fått betydligt större stöd från skivbolaget den här gången gör att produktionen är luftig och bra. Skivan är inspelad i England tillsammans med ett band som Lasse tycks ha fullaste förtroende för. Jag förstår honom, de får hans musik att skina upp och bli än mer nyansfull - om det går. Uppsättningen av körtjejer är imponerande, eller vad sägs om namn som Sara Isaksson, Vanna Rosenberg, Anna Stadling, Idde Schultz samt Sahara Hotnights-tjejerna Maria Andersson och Josephine Forsman. Och även denna gång tolkar Lars sin "idol" Ani Difranco på ett alldeles utmärkt sätt. Ska det vara lugn singer/songwritermusik i Sverige, ska det vara Lars Winnerbäck. Så enkelt är det!