Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Lars Winnerbäck
Söndermarken, 2003
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2003-05-27
Hemsida: www.winnerback.net

Jag hade hoppats och näst intill börjat tro att jag aldrig skulle behöva skriva det här, men jag är lite besviken på Lars Winnerbäck. Mannen som fått mig att bara bli besinningslöst lycklig med sina tidigare skapelser har slutligen gjort en skiva som inte knockar mig fullständigt.

Jag vill inte komma här och säga att Winnerbäck gjort en dålig skiva, så är verkligen inte fallet. Den numera Stockholmsboende östgöten slår fortfarande resten av singer/songwriter/popetablissemanget på fingrarna. Jag hade antagligen lite för högt ställda förväntningar på den här plattan, med all rätt skulle jag vilja påstå. Men det är något som är annorlunda, Lars Winnerbäck låter helt enkelt mer mogen och det förtar en hel del av det som tidigare gjorde honom så bra. Jag har en teori om varför den här förvandlingen drabbat Sveriges bästa popkille och det handlar inte om ålder. Först och främst tror jag att Lasses sabbatsår från musiken är en stor bov i dramat, i och med detta hann han stanna upp och reflektera. Om han bara kört på i vanliga spår hade vi nog haft kvar den gamla låtskapare som gjorde det desperata och sorgsna men ändå glädjande mästerverket ”Kom”. Nu hann Lars fundera för mycket och det är aldrig bra. En annan orsak som ligger nära till hands är att herrn i fråga skaffat sig kvinnligtsällskap efter en lång tid som singel. Visst är det så att man skriver mer passionerad musik när man är på desperat jakt efter kärleken och inte bara har att komma till dukat bord.

På det här albumet tycker jag mig skymta lite Ulf Lundell-komplex i musiken och det är ingen höjdare. Jag tror att det är ett resultat av mognaden. Lars är en så pass skicklig musiker och låtskrivare att han inte behöver reducera sig till en andra klassens Lundell. Låt alkoholisten älta sitt tragiska liv för sig själv och gör det du kan bäst Lasse, det är ju då du är som bäst!

Jag antar att jag låter ganska negativ om den här plattan, det är väl så när man blir besviken. Men det är trots allt jag skrivit en riktigt bra platta. Jag hade ju bara väntat mig ännu ett känslofyllt, vibrerande mästerverk. På ”Söndermarken” är det bara titelspåret och Dunkla rum som är så där gudomligt bra att man bara smälter. De flesta övriga låtarna är stabilt hantverk och fullt godkända, men något för stela och…ja, mogna. Dom sista drömmarna är en charmig komposition och texterna är i stort riktigt bra, men även här saknas den där extra passionen, lekfullheten och det rebelliska. Trots detta är herr Winnerbäck ett av sommarens högst prioriterade konsertbesök.