Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Neil Young
Way Out West, Göteborg
2008-08-09
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-08-13
Hemsida: www.neilyoung.com

Mitt sällskap för kvällen spelar i ett coverband, även kallat “gubbandet”. De har tio låtar i sitt set. Nio av dem är Neil Young-låtar. Vi träffar på ”gubbarna” ett par meter från mixertornet, en av dem har en ryggsäck modell fjällvandring med hopfällbar stol. Det lyser av förväntan i samtligas ansikten. Till vänster om mig står ett ungt par och håller om varandra. Deras ansikten lyser också av förväntan. Det är ingen underdrift att Neil Young inte bara har festivalens största publik, han har även den mest varierade. Alla kan tydligen vara ett Neil Young-fan, jag själv inräknat.

Så går han på, Neil Young, legendernas legend, och som han gör det! Inledande Love and only Love är ett monster, en storm med Neil Young själv som stormens självklara öga – som han spelar gamla karln! 62 år, pyttsan, pröva 22. Knappt hinner jag hämta mig efter en rivstart som heter duga innan nästa bomb briserar, Hey Hey My My (into the black) rivs av redan som andralåt. Redan där är kvällen gjord, dör jag nu så dör jag lycklig. Allsången är mäktig. Och så håller det på, hela spelningen genom; Neil Young med band fullkomligt krossar i Slottskogen denna avslutande lördagsnatt.

Med tre dagars festivalande i kroppen, på denna min sjätte festival för sommaren, var jag orolig att den väl tilltagna speltiden skulle få min kropp att slita ont, ni som brukar åka på festival vet att man är aningen mör när det är dags för de sista spelningarna. När Neil Young hänger på sig den akustiska guran och börjar plinka på The Needle And The Damage Done existerar inte tiden längre, tröttheten i min kropp har försvunnit. Kvar är bara närvaron och närheten. Rättelse: dör jag nu så dör jag lycklig.

Under dryga två timmar underhåller Neil med vänner i Slottsskogen, två timmar som känns som två minuter. Under denna tid hinner den gamla rockräven vandra rätt friskt längst med tidslinjen, klassiker varvas med lite nyare material, rena rockdängor blandas med mer countryinspirerat material. Det finns något för alla kort sagt. Sedan var det ju det här med att rocka i den fria världen, blir nu förvånade om jag säger att allsången var enorm? Ett extranummer blir det, en fin version av The Beatles A Day In The Life. En värdig avslutning på sommarens i särklass bästa spelningen. Tack för den Neil.