Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Nine
Lights Out, 2001
Skivbolag: Burning Heart
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2001-10-10
Hemsida: www.myspace.com/killingangels

Mastigt riffande i lagom takt, så skulle man kunna beskriva Nine från Linköping om man bara fick använda några få ord. Nu har jag dock privilegiet att få breda ut mig lite mer än så och det tänker jag verkligen ta vara på. De inledande orden klingar nämligen alldeles för positivt, trots att jag är ett stort fan av tung musik är Nine inget som faller mig i smaken.

De distade gitarrerna vrålar och trycket i låtarna är det inget fel på. Hela skivan känns dock som skåpmat, de flesta riffen låter som om de är framgrävda ur någon container och sedan återanvända. Så gott som varje låt har partier som skriker ut att någon annan artist redan har spelat dem. Man kan med andra ord inte påstå att Nine är särskilt nyskapande.

Att bandet låter väldigt likt många andra tunga akter kan man smälta om man verkligen försöker, men det finns en ingrediens till i musiken som inte passar mig och det är den som stjälper hela skutan. Jag gillar inte alls sångaren Johan Lindqvists röst. Han vrålar rakt ut hela tiden precis som en riktig metalsångare ska, men hans stämband passar inte ihop med den långsamma musik bandet producerar. Att han sedan inte klarar av att variera sig det minsta hjälper knappast till att förbättra intrycket.

Allt är självklart inte pest med den här produktionen. Många av riffen är riktigt fräcka - även om de är snodda. Då och då uppstår en dynamik som jag inte riktigt kan värja mig mot och melodier som Killing time, Co-exist och ...and the wolves want more svänger det riktigt bra om. Ändå väger de negativa sidorna över och det är jag ledsen över. Jag vill gilla Nine!

"Lights out" släpps av Burning Heart som flyttat upp Nine från sin underetikett Sidekicks lagom till den här releasen. Ska jag vara ärlig kan jag inte riktigt förstå varför bandet flyttats upp, de hade gott kunnat ligga kvar på den lite mindre etiketten. Det är möjligt att Nine är stenhårda och helt oemotståndliga när de äntrar scenen och spelar live, men innan jag sett det kan jag inte annat än konstatera att ska det vara Burning Heartband ska det vara The Hives och Raised Fist.