Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Jonathan Johansson
Debaser, Malmö
2009-02-12
Av: Maria Wikström
Publicerad: 2009-02-14
Hemsida: www.jonathanjohansson.se

Jonathan Johansson står i mitten av en halvcirkel synthar. Han är lite som hövdingen av synthborgen där han står med sin gitarr och sin pälsmössa. Det är synthar, effekter och synthar med effekter. Synthslöjorna väller ut över publiken tillsammans med sammanbiten skånska och en stundtals hes röst som fyller hela rummet. Den andra killen som spelar gitarr får hålla sig i det mörka hörnet. Hövdingar delar inte på borgar.

Johanssons album ”En hand i himlen” släpptes häromdagen och är uppföljaren till en skiva som enligt honom själv gick de flesta helt obemärkt förbi. Den här gången uppmärksammas han ordentligt i media och tyngdpunkten ligger på hans tro. I en intervju med honom i Sydsvenskan sa han att hela skivan kan ses som ett samtal med Gud. Hade jag inte vetat det hade jag tagit för givet att det mesta var mer eller mindre vanliga kärlekshistorier.

Första gången jag såg Jonathan Johansson blev jag mer positivt överraskad. Men jag är fortfarande barnsligt förtjust i hur han för sent 80-tal och tidigt 90-tal tillbaka. De fina bitarna som kastanjettljuden i En hand i himlen och titlar som Aldrig ensam och Innan vi faller. Jag bläddrade under den förra konserten för min inre syn igenom alla min fars skivor efter vad det lät som. Som att vara liten på 90-talet, ”Jag kallar henne Tess”, Mauro Scocco... Jag är fortfarande ute och cyklar när det gäller referenser.

En sak som är säkert, är att samtalet med Gud märks i den sista låten. Psalminfluenserna är tydliga och synthen leker orgel. Jonathan Johansson står stadigt på en bädd av elektroniska ljud, det är vackert, snyggt och tryggt. Extranumret framför hövdingen ensam på scenen. ”Nu kan någon bjuda mig på en öl” säger han innan han lämnar scenen. Det moderna alternativet till att skicka runt kollektbössan?