Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Håkan Hellström
Cloetta Center, Linköping
2011-02-10
Av: Ricky Holmquist
Publicerad: 2011-02-11
Hemsida: www.hakanhellstrom.com

Det skulle vara så vansinnigt lätt att kliva ut på scenen inför ett halvtomt (och då är jag snäll) Cloetta Center i Linköping och bjuda på en premiärskakig spelning. Lite som att skylla på första skoldagen efter sommarlovet. Men några sådana tankar finns inte i Håkan Hellströms universum denna afton.

Istället för att se de tomma stolarna riktas Håkans uppmärksamhet mot publikens brinnande ögon. Under de tomma platserna har han placerat krutdunkar. Om publikens ögon är eldar, så kommer Håkan och bandet ut på scenen som en skogsbrand. Med öppnande Dom där jag kommer ifrån lägger de ribban. Håkan och bandet är som frustande tjurar på scen. De vill inget hellre än att sparka igång den här festen. Alla ska med. Håkan sjunger varenda ord med inlevelse från botten av sitt hjärta. Han tar kommando över scenen och publiken från första tonen.

Redan som andra nummer skjuter de skarpt från scenen. Kom igen Lena är en låt som efter många turnéspelningar nu sitter som en perfekt smäck, och jag kan inte tänka mig en bättre början på en spelning.

Det är när Håkan står med hjärtat i kupade händer och blickar ut från scenen som man verkligen ser vilken otrolig pesonlighet han är. Naken och ensam. Men aldrig ensam. Precis som Romeo.

När Håkan och bandet vill, så lyfter de taket i hockeyborgen. Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din, får varenda takstol och mutter att knaka. När så Håkan klär in Linköping i en glittrande discoboll och fyrar av världens mest underskattade danslåt Klubbland, ja då har han förvandlat ett snösjukt Linköping till en glad fylla på på ett soldränkt Avenyn.

Av alla kärleksförklaringar och texter till både bultande och brustna hjärtan som Håkan skrivit så är kvällens vackraste tillägnad vapenbrodern Hurricane Gilbert. Det märks på framförandet att den verkligen betyder något. Den är så äkta och så levande när den väller fram som en tsunami av känslor.

Håkan har en otrolig förmåga att kasta sin publik mellan en rad av känslor och upplevelser. Mellan ett andetag och en blinkning befinner vi oss helt plötsligt på ett fullsatt Ullevi. Under För en lång lång tid visar Håkan och bandet att ingen scen är för stor, eller för liten.

Om takstolarna tidigare under kvällen knakat och gnisslat lite oroväckande så har nu Håkan gett sig fan på att detonera alla krutdunkar. En lika delar galen som magisk version av Ramlar får nu taket på Cloetta Center att flyga all världens väg. Det går inte att varken stå eller sitta stilla till denna atombomb fullproppad med glädje.

Kvällens kanske största jubel kommer under första extranumret när bygdens hjälte Lasse Winnerbäck gör Håkan och bandet sällskap ut på scenen och gör en riktigt snygg version av För sent för edelweiss. Otippat men förvånansvärt bra framfört.

Resten av spelningen är inget annat än ett enda stort leende. Ett sambaparty till Känn ingen sorg för mig Göteborg.. Ett vykort skrivet med ärlighet i Du är snart där.

Det är under kvällens sista låt som jag känner något rinna nerför min kind. Nåt varmt. En alldeles alldeles underbar version av Vi två 17 år får avsluta denna kväll. Orden räcker inte till längre.

Vad finns kvar att tilläga mer än tack och synd att så många missade detta fyrverkeri?