Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Lugnoro
Annorstädes, 2012
Skivbolag: Ozium Records
Av: Erik Hammarström
Publicerad: 2012-10-02
Hemsida: www.lugnoro.com

Sverige är 2012 ett land som närmast svämmar över av kvalitativ rock med fötterna stadigt stående i 70-talets mustaschprydda flum. Om man vill följa den svenska historiens rökiga rock hamnar man i progg-årens politiskt tyngda rock. I dag behövs inga påklistrade politiska attribut för att spela hård rock – idag kan musiken stå för sig själv. Kanske fick genren sitt uppsving i Sverige i och med Dungen. Kanske var det med Witchcraft och Graveyard. Kanske är det jag som är för okunnig inom genren för att se hela kronologin, så jag kan lika gärna namedroppa November, Träd gräs och stenar och Abramis Brama för att hålla ryggen fri. Jag kan bara glatt konstatera att idag finns det en levande scen av band som rockar så att det blåser i mustaschen, och att det är så många av dessa som håller så hög kvalitet.

Ett av dessa kvalitetsband är Lugnoro. Med brölande orgel trolltobaksdoftande gitarr-riff visar de på både ett genuint egensinne och ett tydligt släktskap med andra svenska genrekollegor. Jag hör spår av både Horisonts tunggung som Dungens lite lugnare skogspromenader. Lugnoro hamnar någonstans där emellan.

Skivan lider tyvärr av ett längdproblem. Här hade det kunnat sållas lite. Kanske är det en kul idé att spela in titelspåret till Alfons Åberg, men att släppa det på ett annars förträffligt album är kanske inte lika nödvändigt.

Allra bäst gör sig Lugnoro i den nästan sju minuter långa – och framförallt förträffliga – lunkande Förlust. En låt som är förträffligt uppbyggd med lugna partier som plötsligt efter snygga konstpauser och bryggor låter sig explodera i helt underbara små fyrverkerier.