Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Division of Laura Lee
Violence is timeless, 2008
Skivbolag: I Made This
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-12-04
Hemsida: www.violenceistimeless.com

Fördelen med att vara en strikt musikpublikation och inte en nyhetsinstitution är att man kan låta saker ta sin tid och växa till sig. När kritikerna efter enstaka lyssningar och pressade av tighta releasedatum stämde upp i unison hyllningskör för ”Violence is timeless” lät jag helt sonika albumet jobba ett tag till. Är Division of Laura Lees återkomst så fenomenalt briljant som alla ville göra gällande eller finns det skråmor som visar sig med tiden?

Faktum är att den här lilla juvelen just som ett aromrikt årgångsvin bara blir bättre med tiden. Jag förstod aldrig riktigt varför hyllningarna blev så stora kring släppet och tror ärligt talat att många hyllade bara för att det var trendigt att gilla divisionen. Men tar man sig gott om tid finns en hel intrikat värld att upptäcka under den ganska statiska ytan.

Jag skulle lätt kunna missta den här Vänersborgstrojkan för ett gäng britter om jag inte visste bättre. Inte för att det engelska uttalet eller sättet att skriva låtar är särskilt brittiskt, men det vilar en sådan känsla över den smått klaustrofobiska produktionen. Division of Laura Lee låter väldigt fräscht utan att musiken på ”Violence is timeless” på något sätt framstår som särskilt modern.

Jag nämnde det nyss. Allt är lite statiskt och uppenbart kontrollerat, men gruppen drivs framåt av en urkraft och det låter på allvar som om de skulle kunna explodera när som helst. Allt är väldigt intensivt och med skoningslöst driv. Division of Laura Lee spelar rock som om det inte fanns någon morgondag. Som om varje svettdroppe måste klämmas ut precis just nu.

Men det är under allt det där som den verkliga essensen finns. Får plattan växa upptäcker man mer än den direkta hetsigheten i Lax. Det här är inte enbart fräna rockkillar i jeans och brillor. De är även kärleksfulla, smekande och ömtåliga individer som om man lyssnar riktigt noga laddat sina låtar med massor av kärlek och ömhet. De har en nerv som saknas på tidigare plattor (även om jag fortfarande håller ”Black City” högt) och nyanserna är överväldigande. Avslutande Do you love me? sammanfattar gruppens musikaliska essens oerhört väl och det är inget snack om att det här är en av årets bästa rockplattor.