Joyzine

[stäng]

Intervju

The Hidden Cameras

Mörkret faller över Kanadas glädjespridare The Hidden Cameras. Åtminstone om man ska tro frontmannen, eller soloartisten, Joel Gibb. Det kommer inte bli någon ny Ban marriage, utan det handlar i första hand om hans egen tillfredsställelse snarare än fansens. Den som inte gillar förändringen är inte värd att tänkas på.

Joel Gibb är märkbart trött när Joyzine ringer upp, ett par dagar efter att kanadensiska The Hidden Cameras släppt sin nya skiva ”Origin: Orphan”. Trots att klockan bara är halv två på eftermiddagen har han redan avverkat ett bra antal intervjuer och är inte den piggare av oss. Men under samtalet kommer Joel då och då in på spår som får honom att göra en extra kraftansträngning. Som hur det var att spela på releasefesten nyligen.
– Det var faktiskt första gången som vi spelade någon av de nya låtarna live. Det var en härlig upplevelse, att samla ihop bandet och äntligen sätta albumet till världen inför våra vänner i Toronto. Varje låt är rätt olik den andra, och vi kör mycket byten av instrument mellan musikerna. Sådant får vi kämpa mer med, vänja oss vid och förhoppningsvis låter det riktigt bra när vi kommer till Sverige nästa år.
Berätta om den nya skivan. Hur skiljer den sig från de tidigare?
– Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den är ny, säger Joel med ett skratt och fortsätter. Nej, men det som verkligen skiljer skivan från de tidigare är att den är betydligt mörkare. Soundet och den tonart som låtarna är i, är mörkare. Texterna är alltid mörka. De flesta låtar är skrivna och inspelade på ett och samma ställe i Toronto, men några är inspelade i Berlin där jag har bott i fyra år. Det finns en del influenser därifrån, även om det är svårt att säga hur en stad har påverkat processen. Hur har dina föräldrar influerat ditt låtskrivande liksom?

Nytt, varierat sound
Joel berättar att han har låtar som inte bara är inspelade, utan även skrivna i Berlin. De finns emellertid inte med på ”Origin: Orphan”, utan sparas för framtiden. Han uppskattar att det finns ytterligare kanske två skivor, som nästan är klara att släppas de med. Dock är det högst oklart när. Spåren som finns med på den aktuella skivan är skrivna under lång tid, så för lyssnaren går det att märka tydliga skillnader dem emellan.
– Skriv- och inspelningsprocessen var inte densamma hela tiden, som när du går in i studion och spelar in allt material ena veckan och arbetar med overdubs den andra. Varje låt är sin egen skapelse och har sin egen historia, du vet. Som He falls to me till exempel, den spelades in i slutet av arbetet med ”Awoo”. Så det finns låtar som är daterade till 2005, gjorda på ett mer traditionellt Hidden Cameras-vis med den typen av arrangemang och produktion. Sedan finns det nyare låtar som går i andra riktningar, med mer syntar och elektroniskt sound. Eller med östländska influenser och mer blåsinstrument än vad vi tidigare har haft. Så skivan tar dig med på en hel resa.
Jag frågar Joel om vilket mottagande han hoppas på från publiken och fansen. Antydningen om att det kanske finns en grupp som blir besviken över det förändrade soundet på en del låtar tar han i det närmaste som ett personligt angrepp. Återigen tycks han glömma bort att han är trött, närmast uttråkad, och svarar träffsäkert på vad han förväntar sig för reaktion.
– Kärlek och tillgivenhet. Jag tror inte att någon blir besviken för att det låter annorlunda. På den nya skivan finns saker som människor, om de gillar de äldre skivorna, verkligen kommer att älska. Har de någon som helst musiksmak så kommer de att tycka att det här är en mycket bättre skiva. Om din musiksmak är så begränsad att du bara gillar en typ av musik, så skulle jag överhuvudtaget inte bry mig om ifall du blev besviken. Det är inte mitt mål, jag går liksom inte in i studion och tänker att ”herregud, hur ska jag tillfredsställa mitt fan som gillar Ban marriage”. Eller hur jag ska kunna göra en ny Boys of melody, jag tänker inte så. Det är inte min roll som artist.
Vilken är din roll som artist?
– Att tillfredsställa mig själv. Att bearbeta känslor och erfarenheter genom min kreativa energi, genom musik. Du kan inte behaga alla alltid du vet, du måste tillfredsställa dig själv först och tänka på vad som är bra för din musik när du är i studion. Vad som är bra för dig, vad du vill göra, vad du är intresserad av, vad du har för smak, vad du vill experimentera med och utforska. Vad ska du annars göra? Jag blir gärna mainstream, men med den musik som jag ändå skulle ha gjort.

Inga begränsningar
The Hidden Cameras är egentligen, till skillnad från vad man lätt kan tro bevittnat på scen, ett enmansband. Det är Joel Gibbs musik, han som skriver den och texterna. Han spelar in låtarna, producerar själv och regisserar även en del av musikvideorna. Det finns inget fast antal medlemmar i Hidden Cameras när bandet väl ger sig ut på turné, och ett medlemskap är inget som förpliktigar utan tas lätt på.
– Hur många vi är beror på olika saker och ändras ofta – alltid från turné till turné. Vi är inte den typen av band där man kan slå fast att det finns, säg sex medlemmar. Det finns medlemmar som bor i London, Toronto och Wolfsburg, så hur skulle vi kunna ha samma uppsättning varje gång? Istället är Hidden Cameras ett väldigt öppet koncept, där man kan komma och gå som man vill.
Är det här en fördel eller nackdel för bandet?
– Jag skulle säga att det förstås finns såväl för- som nackdelar, även om det inte är något som jag brukar fundera kring. Det är så det är liksom, och jag har valt att ha det på det viset. Jag tycker att den stora fördelen väger över eventuella nackdelar, de obegränsade möjligheterna för vad du kan göra. Att aldrig behöva känna sig begränsad och bunden av något.
Om Hidden Cameras talas det, eller talades det snarare, ofta om liveuppträdanden med ingredienser som go-go-dansare i bara underkläder, vilket kan vara svårt att få ihop när det bandet gör samtidigt benämnts som ”church music”. Men Joel tycker själv att det är en rätt förlegad sak att skriva om idag och förklarar i ett uttröttat tonfall.
– Sådana textrader refererar snarare till tidiga stadier av The Hidden Cameras och det är rätt irriterande att det ibland fortfarande dyker upp frågor om det där. Även om de har blivit betydligt färre på senare tid. Vi har inte ens go-go-dansare på scen längre… eller ja, då och då har vi det. Det finns inga regler för vad vi gör, men vanligtvis har vi inte sådana dansare.
”Origin: Orphan” kommer förstås att följas av en stor turné med start i oktober, som alltså också har vägarna förbi Sverige om allt går som det är tänkt. Joel Gibb tror att turnén når Europa i mars och att Skandinavien står först på programmet. Han uppskattar Sverige och har varit på besök varje år sedan Hidden Cameras spelning på Hultsfredsfestivalen 2005. Ett fint minne för Joel där bandet fick sällskap på scen av gode vännen Jens Lekman.
– Vi känner varandra väl, jag gillar både honom och Göteborg. Jens och jag har gjort flera spelningar och varit på turné tillsammans. När jag hälsade på för ett par år sedan, spelade vi in musik ihop och jag hoppas att vi kan göra det snart igen.