Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Moneybrother
Konsert & Kongress, Linköping
2007-10-26
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2007-10-30
Hemsida: www.moneybrother.net

Livet är fulländat. Det här är perfektion. Jag erkänner det nu, för hela världen: jag grät under det sista extranumret, It’s been hurting all the way with you Joanna. Det kan inte bli bättre än så här.

Det här trodde jag inte 14 låtar tidigare, när Pengabrorsan erkände att han faktiskt var nervös på grund av flera olika anledningar. Dels på grund av arenan som faktiskt ser ut som en “gigantisk handikapptoalett” som han själv valde att uttrycka det, dels på grund av att vi befinner oss i Östergötland. Hälften av bandets medlemmar plus ljudteknikern kommer ursprungligen härifrån och det märks att det är någon form av spänning i luften under de första tre låtarna. Det känns lamt och helt utan sväng och jag inser att det kanske inte blir så bra det här. Dessutom har förbandet Florence Valentin nästintill förstört min kväll med sin vidriga “punkrock”.

När trummorna i They’re buildning walls around us drar igång glömmer jag dock det och dras med i publikens eufori. Efter detta kommer ett pärlband av starka låtar som aldrig verkar ta slut. Den lilla scenen och närheten till publiken skapar en perfekt symbios mellan åskådare och det sex man starka bandet som bjuder på en ohämmad spelglädje som smittar av sig. Mest utmärkande, både när det gäller stil och musicerande är Gustav Bendt, saxofonisten. Hans dansmoves tillsammans med de frustande saxofontonerna gör att åtminstone jag har lätt att ta honom till mitt hjärta.

I Ane Brun-duetten It might as well be now byter kompmusikerna kön och blir Ane för ett tag. Det är fler än jag som spricker upp i ett stort leende och känner håren på armarna resa sig när deras sagolikt vackra falsett hörs i högtalarna. Ett annat fullkomligt ögonblick uppstår under Any other heart när publiken bjuder på allsång och även om det här är vardag för bandet så ser de i alla fall uppriktigt förvånade ut.

Avslutande trion Reconsider me, I know it ain’t right och It’s been hurting all the way with you Joanna känns som en värdig avslutning för Sveriges just nu främsta liveakt. Jag frågar mig själv om något skulle kunna ha varit bättre, men kommer fram till att oavsett vilka låtar som än spelats hade denna kväll varit fulländad. Det här bandet kan inte vara från den här planeten. Omänskligt är bara förnamnet.