Recension - Skiva
Gömt i något som mycket väl platsar i kategorin för världens fulaste omslag gömmer sig
David Minasians senaste bidrag till musikvärlden. ”Random Acts of Beauty” bjuder på välgjorda och väldigt långa låtar, där den kortaste låten är 5:12 medan den längsta är 14:37, i sann progrockanda. Lite paralleller kan man dra till
Pink Floyd i låtuppbyggnaderna men även den lite smått hesa och viskande sången som i allra högsta grad påminner om David Gilmours.
Det största dragplåstret, och kanske enda anledningen till att man skulle vilja lyssna på den här skivan, är att
Andy Latimer från det legendariska progrock-bandet
Camel bidrar med lite sång och strängbändande. Andy har varit passiv när det gäller musiken sedan 2002 så alla de som avgudar Camel är nog minst sagt entusiastiska över detta skivsläpp. Ett mycket smart pr-trick från Minasians sida.
Tyvärr är Pink Floyd-soundet och samarbetet med Camel-medlemmen det enda som är bra. De låtar som har potential larvas bort med bland annat konstiga synthar som ger lite medeltidsvibbar. Allting känns väldigt pretentiöst och de långa låtarna är alldeles för innehållslösa för att kunna fånga och hålla kvar lyssnarens uppmärksamhet under alla de oändliga minuterna. Men en pampig och välkomponerad skiva är det i alla fall.

Kommentera
Inga kommentarer