Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Danne Attlerud
Vespa (ep), 2011
Skivbolag: Docit Production
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2011-11-24
Hemsida: www.attlerud.com

Det vilar något genant och skadeglatt över framgångsrika idrottare som ger sig på en karriär inom musik. Flera exempel finns, men det jag tror är mest omtalat är konstellationen Tomas Brolin, Björn Borg, Mattias Frisk och Dr Alban under namnet Friends In Need. Stor kalkonvarning. Danne Attlerud var en gång en framgångsrik tennisspelare, om än på junior- och universitetsnivå. Han har dessutom spelat in låten Teen spirit med bland andra Stefan Edberg och Mats Wilander (ja, ni bör känna till dem), så långt är jämförelsen logisk. Men Danne har dock en större och starkare musikalisk bakgrund än så och kalkonvarningen lyser med sin frånvaro.

Om omslaget är gräsligt (och det är det) så är musiken på ”Vespa” inte det. Galen tid har tvärtom en rätt trevlig, lättsam melodi på gränsen till klämkäck. Dannes röst är någon slags ohelig blandning av Ted Gärdestad (mest i fraseringen), Tomas Ledin och Jan Johansen, som passar musiken väldigt bra. För det som genomsyrar denna EP:s inledande spår är Sverige, svenskt och svenskhet. Som svensk musik lät… jag vet inte när, men inte idag och inte igår heller.

Under Kom igen älskling! blir jag först helt ställd. Har Danne Attlerud lånat av självaste Tough Alliance (versens melodi, lyssna på nämnda duos Lucky)? Men så besinnar jag mig, för vem kan egentligen ta patent på en ackordföljd. Annars är låten ytterligare ett exempel på lättillgänglig popmusik, med enkla melodier, okomplicerat komp med utsmyckande piano och percussion, samt traditionell vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng. Inga konstigheter, väldigt svenskt.

Himmel & helvete är ”den lugna låten” där Danne Attlerud visar prov på sina färdigheter med mandolin. Fast det har ni redan hört, för det finns väl knappast en käft som missat Oskar Linnros Från och med du? Den här låten passerar dock förbi nästan obemärkt och helt plötsligt går avslutande Hålla ut igång. Det kunde den ha låtit bli att göra, för det här försöket till något bredbent och… irländskt (?) låter bara som folkmusik och fars i mina öron. Som något som sållades bort när melodifestivalen börjar dra igång någon gång under den tidiga hösten. Jag drar fram skämskudden och imiterar en kalkon.

Summa summarum (för att använda EN klyscha till), jag gnolar med på vissa ställen under de två inledande låtarna och refrängerna sätter sig barnsligt lätt. Det låter som musik som mina mor- och farföräldrar säkert kunde ha lyssnat på när de var unga och såväl Danne själv och bandet är förstås duktiga musiker. Men, allt var inte bättre förr och jag finner ingen plats för det här i dagens musikvärld. Eller vänta nu, det finns visst ett forum. Svensktoppen, där tror jag att ”Vespa” kan sparka omkull både en och två dalahästar.