Joyzine.se






Recension - Skiva

Edda Magnason
S/t, 2010
Skivbolag: Caprice Records
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-05-26
Hemsida: www.eddamagnason.com

När en skiva kommer med en halv novell av presentationstext blir jag skeptisk. Jag gillar det enkla, det opretentiösa men ändå det personliga. Lite basic info helt enkelt, inte en skrivning på näsan. Ni har säkert hart talas om Edda Magnason, i alla fall borde ni ha gjort det då hon i år figurerat i såväl alla musikinriktade medier som på alla reklampelare för konserter som finns.

Den självbetitlade debuten är värd en eloge bara rent estetiskt, mycket fint utformad. Likaså är inledande Swirl och jag förbannar mig direkt för att alltid dra öronen åt mig när jag hör talas om något nytt och väldigt lovande. Man missar ju så mycket. Det är en enkel pianobaserad förstalåt, där man absolut kan höra ekon av en ung och lekfull Björk. En klar och ljus stämma med det där Björkska uttalet där hon betonar ord på ett sätt som ingen utanför Island och möjligtvis Japan skulle göra.

Vad som känns som asiatiska inslag finns nämligen också på skivan. Edda Magnason har själv rötter från Island, men är uppväxt i Skåne. Ropewalking följer på starten och ibland när det i låten känns som att Edda är på väg att helt tappa tråden, syr hon ihop musiken till något naturligt elegant och mycket charmigt. En låt som rekommenderas starkt till den som alltid tyckt Frida Hyvönen slängt sig med lite väl stora gester. Instrumentala Drömde jag var en hund har influenser av storbandsjazz, fast med bara piano och violiner.

På den vägen fortsätter det. Hela tiden dirigeras musiken av Edda Magnasons klara men lekfulla pianoslingor och hennes lika lekfulla och träffsäkra sång. Snow är ytterligare en sådan låt, små lekande flickor och pojkar som gör snöänglar i det mest gnistrande vinterlandskap. Eller The blue hour med den vansinniga textraden ”Leather jacket, dyed black hair, Dostoyevsky, teddy bear.” Obegripligt, men likväl tilltalande, liksom Patience som knappt innehåller ett enda vettigt ord och där en jollrande artist hetsigt drar fram över en minuts spontanjazz.

Jag skulle nog vilja rekommendera den här skivan till vem som helst, men det vore nog naivt. Å andra sidan, vem kan inte finna något alls i charmen hos det naiva som den här skivan präglas av? Förlåt, uttänkt naiva, för det är så det känns. En skiva att ensam sitta ner tillsammans med, eller att uppleva live sittande i stillhet på sammetskuddar framför scen med. Någon debutplatta är det svårt att förstå att detta är och riktigt klok blir jag heller inte på musiken emellanåt. Men det här är en levande skiva som i sina svagaste stunder ändå är intressant och kul att lyssna på. Ibland räcker det uppenbarligen att sätta ett instrument framför ett barn och jag vill ge Edda fler instrument att leka med, utforska och förfina. Då kan det här inte bli annat än magiskt och fantastiskt.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Relaterat

Edda Magnason

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner