Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Death From Above 1979
Frihamnspiren, Göteborg
2005-08-13
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-08-30
Hemsida: www.deathfromabove1979.com

En sjungande trummis och en bassist, kan det verkligen vara något det? Death From Above 1979 - ett grymt coolt namn om inte annat - hör ändå till den spelning på kalaset som jag måste säga att jag är riktigt blint förväntansfull inför. Antigen blir det riktigt bra eller också blir det en snabb tillflykt till närmaste öltält. Redan efter introt till första låten inser jag dock att det inte blir många öl till mig under dessa dryga 45 minuter, för det här är något utöver det vanliga.

För det första, vilket otrolig ljudbild de har! Sebastien Grainger sitter i bar överkropp och trummar på för glatta livet samtidigt som han sjunger förvånansvärt bra, precis rätt typ av kaxig sång för precis rätt typ av lika kaxig musik. Fast det är kanske Jesse F. Keller på bas som i första hand tar min uppmärksamhet. Mannen är endast utrustad med en bas men det låter som ett smärre flyganfall. Vad jag kan se så använder han sig av inte mindre än två marshallgitarrstärkare och en basstärkare samtidigt som han lägger en del backtracks via sin synt. Grymt imponerande.

Sedan låtarna. Musiken. På något sätt är reaktionen endast: klockrent. Kanske har det också lite att göra med förväntningar och föreställningar. Jag har inte lyssnat något alls på dessa gossar tidigare och kanske är det för det bästa för att kunna njuta riktigt ordentligt av spelningen. Det finns ingen låt som jag står och väntar på utan så snart en låt är slut väntar jag med spänning på nästa. Det måste vara ett bra betyg om något.

Spelningen går i ett rasande tempo, det finns hela tiden moment och delar i musiken som gör att man inte kan göra annat än fascineras. Fram mot slutet lämnar Sebastien Grainger sitt trumset och ställer sig framför micken istället, som en ”riktig” sångare, medan Jesse F. Keller oavtröttligt misshandlar fram de mest märkliga basljud. Det märkliga är att man knappt lägger märke till att de inte längre är några trummor, basen fyller upp ljudbilden nästintill totalt. Till er som inte har hört dessa grabbars musik rekommenderar jag det starkt! Börja med att kolla in deras fullängdare "You're A Woman, I'm A Machine" från 2004, gör detta omedelbart!