Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Junip
Babel, Malmö
2010-09-17
Av: Marcus Ulvsand
Publicerad: 2010-09-20
Hemsida: www.junip.net

I varje text som skrivs om göteborgsbandet Junip ligger all fokus på frontmannen José Gonzales. Detta är naturligtvis föga förvånande med tanke på den lyckade solokarriären som ligger bakom honom, med världsomfattande turnéer och jättehiten i covern på The Knifes Heartbeats. Med nya bandet kunde man dock önska sig en förändring, ett nytt sound som inte var lika centrerat kring det gitarrspel och den melankoliska sång som karaktäriserat Jose Gonzales, utan istället röra sig runt Tobias Vinterkorns synthspel och trummisen Elias Araya.

När konserten slutligen börjar verkar mina förhoppningar bli besannade då förste man ut på scen är Tobias Vinterkorn. Med ett atmosfäriskt intro byggt på en Roland-orgel och delaypedaler inleds kvällen och José och resten av bandet smyger tyst in på scenen och leder smidigt över introt till kvällens första låt, Rope and Summit. Det är precis vad jag har önskat mig. Med ett subtilt men energiskt driv pushar Elias Araya låten framåt, Josés sång smälter bra in i ljudbilden och en stor del av ljudbilden lämnas åt Johan Greppe på bas och Tobias smakfulla ljudmattor.

Med efterföljande Sweet & Bitter bygger Junip vidare på samma koncept och jag hoppas på en kväll dränkt i rymliga och malande ljudlandskap, men efter de två inledande låtarna faller bandet tillbaka på den säkerhet som det innebär att ha José som frontman. Man kan lätt förstå varför. När bandet, innan konserten, går genom publiken för att nå fram till scenen hörs meningar som ”så häftigt att man var så nära honom”, när bandet inlett spelningen sittande hörs ”ser du honom”, och låtarna som diskuteras mest frekvent ute i publiken är tidigare nämnda Heartbeats och Josés cover på Teardrop. Folk är helt enkelt där mer för att få en det popfenomen som José har vuxit sig till under de senaste åren.

Jag kan inte klandra publiken för det, men det är synd att Junip inte vågar mer. Medan konserten mer och mer avtar i intensitet så blir också publikens reaktioner svalare. Josés torra och innehållslösa mellansnack möts av spridda applåder och delar av publiken lämnar lokalen i pausen mellan original-set och extranumret. Förutom de två inledande låtarna är det bara Without You från senaste skivan som lyfter konserten från ett bottenbetyg. Den gör det av samma anledning som Rope & Summit, nämligen ett långt och mäktigt instrumentellt parti där José kan luta sig tillbaka mot resten av bandet som mer än gärna visar att han inte behöver dra hela lasset själv längre.