Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Kristian Anttila
Herrgårn, Linköping
2006-02-23
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-02-28
Hemsida: www.kristiananttila.com

Mannen på scenen, iförd en farlig svart tight läderjacka, heter Kristian Anttila. En språkkonstnär av rang, en extraordinär jonglerare av ord och fraser. Ingen applåderar sådant mer uppoffrande än jag. Att han sedan har musiken att stödja dessa verbala slingranden med och kvällen till ära levererar en spelning av riktigt hög klass gör inte saken sämre. Men kvällen börjar ändå inte perfekt.

Klubben John Doe som huserar på Herrgårn i Linköping har en tendens att boka band som är i ropet och rykande färskt aktuella. Kristian Antilla är inget undantag. Detta faktum har också som tradition att locka till sig ett stort antal besökare. När jag anländer till brottsplatsen en stund innan utsatt speltid ekar dock lokalen i det närmaste tomt. Något förbryllad lutar jag mig ändå mot närmaste pelare och försöker intala mig själv att spelningen i sig ändå kommer vara något speciellt.

Och visst är det så. Det är ingen pardon alls ikväll. När Anttila, tillsammans med sitt högst eminenta band kliver upp på scenen och drar igång flockas folket framför scenen. Vart de kommer ifrån vet jag faktiskt inte. Men musiken, låtarna och framförallt framförandet lockar. Huvudparten av låtarna kommer från senaste skivan ”Innan Bomberna” (2005), radioplågan Paul Weller funkar utomordentligt ikväll men även Precis som dig, Bland Bovar och Banditer och Åtminstånde Musik får en extra skjuts när de framförs i liveformat.

Det dyker också upp ett par gamla godingar i form av Hetsdöpt, Harhjärta och Sjävmordsblond från första plattan ”Natta de mina” (2003). Låtar som bidrar med mer tydlig råhet än vad resten av materialet gör ikväll. En utsökt kombination. Extra ögongodis bjuds publiken på när det visar sig att det finns ett födelsedagsbarn i publiken, ingen mindre än Sir Kevin från tokstollarna i avantgarde elektropunkbandet Viva Revolucion. Utan större ansträngning får bandet upp den välvuxne mannen på scenen och maken till energisk discodans har jag nog aldrig sett i mina dagar.

Avslutningen på spelningen lämnar även den en viss eftersmak. I sann euforisk stämningsanda plockas det upp fler människor ur publiken för att dansa, studsa, spela tamburin eller maracas medan bandet krämar ut de sista skälvande tonerna ur sina instrument. En högst minnesvärd spelning tar så slut och en förmodad lika minnesvärd kväll tar så sin början.