Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Slipknot
9.0 Live, 2005
Skivbolag: Roadrunner Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-01-24
Hemsida: www.slipknot1.com

Kan jag verkligen ha haft så fel? Jag tänker då främst på de lyriska ord jag spred omkring mig efter jänkarkollektivets framträdande på Hultsfredfestivalen i somras. Visst var alkohol inblandat den gången, men inte kan väl omdömet svikta så betänkligt? För inte kan väl ett band som låter så här skamfilat när det valt ut speciella livetagningar ha låtit så bra vid sidan av sjön Hulingen? Jag blir betänksam både vad gäller Slipknot och min egen promillehalt när jag lyssnar på ”9.0 Live”.

Det här är inte bra, i alla fall inte så bra som det borde ha varit. När Slipknot samlar sina bästa melodier på en livedubbel ska det låta fett och överkörande inte som ett kakofoniskt kaos. Det finns ingen struktur i låtarna, de tycks segla fram som de vill utan att dess upphovsmän har kontroll över dem. Ena sekunden sitter allt snortight för att nästa låta som om bandet är på väg mot sammanbrott. Det som i tyglat format på studioalbumen låter smakfullt blir i det här formatet bara bångstyrigt. För många ingredienser trängs helt enkelt med varandra.

Nog för att trummor utgör en stor del av Slipknots musik och nog för att Joey Jordison är en jävel på att smiska skinnen, men på större delen av plattan smattrar hans trumset obarmhärtigt långt fram i ljudbilden. Det som är mest frapperande är dock att vokalisten Corey Taylor gör en riktigt svag insats. Stundtals låter han som en hund, han artikulerar otroligt dåligt och klipper av vissa fraser som om han försöker köra säkert. Jag kan inte för mitt liv tro att den en gång mästerlige vokalisten är nöjd med sin insats på detta vax. Och då är ändå låtarna hämtade från flera olika spelningar. Inte ens hans frekventa användande av ordet fuck i alla dess böjningsformer fungerar. Det är lite charmigt när man står framför scenen, men blir här mest töntigt.

Jämfört med live-DVDn ”Disasterpieces” är det här en smärre katastrof. Det som räddar skivan är att Slipknot trots allt sitter på en låtskatt som inte går av för hackor. Men som så många andra kritiker skrivit före mig. Det är uppenbart att det är låtarna från 1999 års självbetitlade debutalbum som är bandets största trumfkort.