Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Slipknot
All Hope Is Gone, 2008
Skivbolag: Roadurunner Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-09-07
Hemsida: www.slipknot1.com

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad som är mest överraskande, att Slipknot skruvat ihop en redig powerballad eller att den visar sig vara bäst på hela nya plattan. Kanske säger det bara att det är jag som blivit gammal och blödig.

Men hur som helst, Snuff är en väldigt tilltalande låt, en vacker ballad där Corey Taylor släpper ut en orkan av känslor och där Slipknot ligger betydligt närmare sångarens sidoprojekt Stone Sour än något de själva tidigare spelat in. Det är något som det mesta av materialet på ”All hope is gone” har gemensamt. Visst finns här några klassiska überstänkare i typisk Slipknot-anda, men överlag har den nio man starka orkestern tagit ett rejält steg åt ett mjukare, mer melodibaserat sound. Precis som ett Stone Sour som är baserat på metal snarare än grunge. Tendenserna fanns redan på föregångaren, men här tar Iowa-ensemblen steget fullt ut.

Är det bra då? Det är en fråga som måste besvaras med både ja och nej. Nämnda Snuff är som sagt en riktig höjdare, kanske just för att den är så oväntad, och i Dead Memories uppehåller sig gruppen kring en riktigt fager refräng. Men samtidigt bjuder plattan på en aning för många mellanspår som inte engagerar något nämnvärt. Och det gäller även för det mer klassiskt manglande Slipknot-materialet.

Annars känns orkestern igen. Fantastiska förstsingeln Psychosocial är en klockren hit i rakt nedstigande led från i tur och ordning Wait and bleed, Everything ends och Duality. Jag njuter för fulla muggar. Inledningsmangeln Gematria (The Killing Name) är ett av bandets vassaste krosspår någonsin och titelspåret är en så där karakteristisk melodi som bara det här gänget kan mejsla fram.

Maskmännen fortsätter att göra sin grej bra och på det sätt vi vant oss vid att de ska göra det, till hälften. Stegen mot ett lite blödigare sound har både sina för- och nackdelar och jag vet ännu inte riktigt vad jag ska tycka om det…mer än att jag fortfarande håller den vansinniga debuten som gruppens starkaste platta.