Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Tiger Lou
Herrgårn, Linköping
2006-01-19
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-01-24
Hemsida: www.tigerlou.se

Under vårt lilla samtal tidigare under kvällen fick jag intrycket av att Rasmus Kellerman, aka Tiger Lou, var riktigt sugen på att ställa sig på en scen igen. Men också att han var lite nervös på utfallet med tanke på att kvällens spelning är turnéstart för 2006 och det faktum att det var en hel månad sedan han och bandet lirade ihop senast. Att Tiger Lou har en lojal skara fans bevisas återigen av den långa kö som ringlar utanför Herrgårn trots att stället redan är fyllt till bristningsgräsen och att man tillfälligt fått stänga insläppet. Inne på stället går det knappt att manövrera alls vid och runt scenen. Det avspeglas ett tydligt sken av intresse och förväntan hos de tätt ihopträngda människorna som väntar på att spelningen ska börja.

Sist jag såg Tiger Lou valde de att öppna med den rivigt drivande Until I’m There, en öppning som tveklöst och hämningslöst satte standarden för hela spelningen. Ikväll inleds tillställningen med den förföriskt atmosfäriska Woland’s First, första spåret på den alldeles förträffliga ”The Loyal”. Men trots att titelspåret The Loyal, som är i en division för sig på skivan, följer tätt inpå är det något som saknas ikväll. Något väsentligt och så otroligt märkbart utan att man egentligen kan sätta fingret på det. Och detta märks redan knappa fem minuter in i spelningen.

Ringrostighet, en gnutta nervositet och en basist med 38 graders feber kanske kan ses som någon form av förklaring. Fast att börja en låt, Functions, i helt fel tonart är inte så lyckat kanske. Jämfört med spelningen jag bevittnade i Norrköping förra året är detta bara en blek kopia. Borta är tightheten. Borta är tyngden och borta är självförtroendet. Borta är alla de viktiga ingredienser som leder till det snudd på heliga begreppet: känslan.

Tiger Lou går ändå trots allt från att inte vara särskilt bra alls till att prestera helt godkänt. Until I’m There dyker upp i mitten av setet, låten i sig är grym men det känns lite malplacerat att ha ett samplat intro mitt i en spelning. Tillbaka som öppningslåt, tack! Av det lite äldre materialet sitter Sell Out som gjuten och höjer rent av temperaturen i lokalen en aning. Oh Horatio passerar dock nästan obemärkt förbi. Summan av kardemumman blir i alla fall ett godkänt betyg (kanske, kanske hade en spelad Nova Lee kunna rädda en fyra men tyvärr, jag väntade förgäves igen). Jag vet dock att de kan bättre. Ett par spelningar till i kroppen och allt är som det ska vara igen.