Joyzine

[stäng]

Recension - Live

NOFX
West Coast Riot, Göteborg
2008-06-26
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-07-01
Hemsida: www.nofx.org

Begriper man sig inte på ironi och sarkasm ska man nog tänka efter både en och två gånger innan man börjar reflektera över vad Fat Mike och hans bandkamrater egentligen säger. De icke rumsrena skämten haglar under headlinegiget på Frihamnspiren och vet man inte bättre skulle det vara lätt att få för sig att det är ett gäng antisemiter och människohatare som står på estraden och håller låda. Har man dock sinne för humor och tokiga upptåg är en NOFX-spelning alltid sevärd.

De Lyckliga Kompisarnas primus motor Mart Hällgren står snett till höger om mig och skrattar i högan sky. Han har uppenbart förstått det roliga med NOFX och jag ska inte sticka under stol med att även jag drar på smilbanden vid flera tillfällen. Men det blir lite för mycket. Stundtals känns det som mer stand-up och buskis än konsert och då lägger i alla fall jag in mitt veto. Men det är klart, när Fat Mike som håller på att återhämta sig efter en kalasfylla spelar en nidvisa mot dem som står och smyggluttar från bron ovanför området och konstant kräks vokalt på Flogging Molly är det riktigt kul.

Musikaliskt klarar sig orkestern hyggligt. De spelar inte helt klanderfritt, men det finns en viss charm i dess snubbliga framförande. Det råder ingen tvekan om att hitarna Don't call me white och The Brews från 1994 års platta "Punk in Drublic" är dem som publiken suktat mest efter och givetvis dyker de upp. The Brews dessutom tämligen omgående. Reggae blandas med skatepunk i en salig röra som för en oinvigd kan framstå som aningen schizofren, men som faktiskt är ganska njutbar.

Som avslutning bränner gruppen av Bad Religion eposet We're only gonna die tillsammans med några av upphovsmännen och det sammanfattar hela festivalen på ett ganska bra sätt (Fat Mike dök dessutom upp hos både Bad Religion och Randy). West Coast Riot känns som en högstadieåterförening, alla band verkar så oerhört glada att se varandra på en och samma festival och så väl gästar och hyllar varandra utan gränser. En ganska gemytlig känsla att bära med sig när man sätter sig på spårvagnen hem i natten.