Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Jenny Wilson
Siesta!, Hässleholm
2009-05-30
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-06-03
Hemsida: www.jennywilson.net

En artist som verkar beröra. Jag hör under festivalen flera röster om Jenny Wilson, tidigare sångerska i First Floor Power. Det verkar vara tal om att älska eller hata. Fantastisk röst eller hemsk röst, fascinerande eller obegriplig. En beskrivning jag inte känner igen mig i. Jag hamnar någonstans i mitten, gillar Wilson men tycker att det kan bli för mycket emellanåt. Att hon har en karakteristisk röst är det inget snack om, och till Siesta kommer hon tillsammans med band och nya skivan ”Hardships!”. Dagen innan hade jag på grund av jobb missat en hel rad av svenska artister jag ämnat att se. Frida Hyvönen, Joel Alme, Markus Krunegård, Wildbirds & Peacedrums och Adiam Dymott var alla akter jag ville granska och omskriva för er, men icke. Nåja, Jenny Wilson är ju inte fy skam tänkte jag, utan att helt lyckas förtränga mitt missnöje.

De i flera fall tveksamma röster jag hört om sångerskans röst, märks inte framför scen. Förmodligen har de personerna sonika valt att stanna vid tältet eller att gå någon annanstans, för publiken verkar bara vara positivt inställd och applåderar det mesta som sker på scen. Även om den av huvudpersonen efterfrågade allsången helt kommer av sig. Den får körsångarna stå för istället. Den i cowboyhatt iförda Jenny Wilson är publikfriande, uppsluppen och teatralisk. Hon bjuder på variation i musikaliska utflykter, men det är ändå rösten som är hennes största vinning. Den kan trollbinda, liksom hennes texter kan göra det. Men ikväll fungerar den inte helt, vilket hon från scenen ber om ursäkt för.

Att erkänna sina brister vinner helt klart min sympati tänker jag, och för en sekund blixtrar ett agg mot Nordpolen tidigare under lördagen förbi. Det här är annars rejält musikaliskt lekfullt, nära barnsligt med dagistralliga inslag som maraccas och flöjt. Men också med inte helt otydliga passningar mot experimentell R’n’B och hiphop. Många intryck och så pass osammanhängande ibland att jag nästan önskar att Jenny Wilson var mer ”vanlig”. Mot senare delen av konserten kommer också detta vanliga, och jag upptäcker direkt hur fel ute jag varit med den önskningen. Det var alltså helt klart roligare i början.

Nja, det här är väl glatt och uppiggande med en sångerska som verkar vara på gott humör, om än med en för kvällen tveksam sångkapacitet. Men det blir för likriktat och på slentrian i längden. Jag står fast vid min uppfattning att det är bra men för mycket av samma sak. Inget att älska eller hata, men någonstans mitt emellan. Jag fortsätter att gräma mig för gårdagens missade svenska artistkavalkad.