Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Korn
Issues, 2001
Skivbolag: Epic
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2001-12-12
Hemsida: www.korn.com

Kan det vara underhållande att lyssna på någon som skriker "wake the fuck up" så högt han kan återupprepade gånger? Det låter kanske inte särskilt upphetsande men i Korns fall blir det riktigt bra. Allting handlar om energi och det är något som grabbarna besitter hur mycket som helst av.

Okej, de kanske inte gör världens mest upphetsande låtar och deras uppförande är inte alltid det bästa, språket är inte heller särskilt vårdat och de verkar vara totalt vrängda i huvudet. Ändå är de älskade av miljoner människor och har toppat amerikanska försäljningslistan med den här plattan. Helt klart har grabbarna något som andra inte har och som överväger alla negativa sidor som kan grävas fram hos dem. En förklaring kan vara att människor tycker om att bli skrämda. Skräckfilmerna på bio drar fulla salonger överallt och på teve visas skräckserier som har väldigt höga tittarsiffror. Korn är helt enkelt musikens svar på skräckfilmerna. Sångaren Jonathan Davies ömsom skriker ömsom viskar och då och då suckar han psykotiskt mellan versraderna.

Energin som grabbarna utstrålar uppblandad med deras skumma riff och sången som knäcker alla andra i skumhetsfaktor gör att vi får en musikblandning som inte hörts från något annat håll och som tilltalar oss. Annars skulle väl bandet knappast ha mäktat med fyra kritikerrosade plattor. Det här är den mest omtyckta Korn-skivan sedan debutplattan som hette just "Korn".

Stilen på den här skivan är den samma som på de tidigare alstren, en blandning mellan lugnt och hårt i samma låt och en Jonathan Davies som kan viska harmoniskt ena sekunden och gasta som en stucken gris den andra. Första singeln Falling away from me banade väg och den är ett mycket bra exempel på hur den här skivan låter. Verserna går för det mesta i ganska makligt tempo för att sedan accelerera till hård och snabb metalmusik i refrängerna. Gärna med någon sammanlänkande musiksnutt där det sakta men säkert blir hårdare och hårdare. Låtarna Trash och Let´s get this party started är utmärkta exempel på det här sättet att bygga låtar.

Första spåret på plattan heter Dead och vi får höra Jonathan Davies spela säckpipa vilket är en ganska intressant upplevelse. Texten lyder All i want to get out of this life/ Is to be happy. Funderingarna går då genast till Korns livsåskådning, hatar de livet eller vill de bara gäckas med lyssnaren? De lämnar allt öppet för individens egna tolkningar. Wish you could be me känns som något slags godnattramsa men med kuslig underton och den därpå följande Counting är en riktigt skön rockrökare.

Låten där Davies skriker "wake the fuck up" gång på gång till taktfast brötande gitarrer heter Wake Up och är en av de bästa låtarna på skivan, även här får vi en extasisk blandning av lugnt, snabbt, hårt, harmoniskt och psyksjukt.

En kul grej med den här skivan är att det följer med en bonus-CD innehållande fem spår. Tre tidigare utgivna remixer, en livelåt och dessutom en tolkning av julsången Bjällerklang. Den har dock fått en ny titel och istället för Jingle Bells heter den Jingle Balls och är otroligt distad men långsam. Det är väldigt svårt att inte ryckas med av Korn när de drar igång.