[stäng]

Tillbaka till framtiden

Jag erkänner direkt, jag är ny-Kentian. Ny tack vare att jag notoriskt vägrade att lyssna på dem när de var alla indiecrediga musikskribenters älsklingar i mitten och slutet på 90-talet. Ny tack vare att jag vägrade lyssna på dem när de blev allas älsklingar, ”Vapen och Ammunition” någon? Även om det då förstås blev lite svårare, det gick ju knappt att slå på tv- eller radioapparaten utan att få höra hur kärleken väntar eller om någon kallad The Sundance Kid. Alla kom vi att få stirra tigern i vitögat, bokstavligen.

Men så klart, det där sistnämnda var mest på grund av min egen fåfänga, ni vet den som blir tjurig när för många gillar något som man själv eventuellt skulle kunna gilla - och då kan man ju verkligen inte gilla det! Lite därför bestämde jag mig för att faktiskt ge Kent en chans när de släppte ”Du & Jag Döden” för två år sedan. Kanske var det, det svartmålade dödstemat som lockade, kanske var jag bara helt enkelt mogen för att ge Kent en chans. Oavsett hör nog ”Du & Jag Döden” till en av de mest spelade plattorna i min I-pod alla kategorier, skivan bara växer för varje gång jag hör den, och det är bra många nu. Långa nattpromenader, helst i oväder, även om stjärnklart också funkar, med en ständigt närvarande iskall dödslängtan som kalla kårar längst med ryggraden… Det är speciellt. Eller dödslängtan, snarare en fascination inför döden, den oundvikliga. Ibland blir jag rädd, ibland blir jag glad. Ibland blir jag bara skärpt.

Men nog om det. Inför hösten flyttade jag hem, vad som skulle vara temporärt, till min lilla ursprungsort som jag så förtvivlat försökt fly från sedan jag fick vett nog att inse att jag behövde komma därifrån. Kalla det för en mellanfas i livet, saker och ting ska startas upp, en ny era ska inledas. Det var tanken. Det har inte blivit så mycket av den varan än. Jag är fortfarande bosatt på andra våningen hos mormor och hennes gubbe. Ingen ny uppstart i sikte, bara ett helvetiskt examensarbete som aldrig tycks bli färdigt. Läge för megadepp med andra ord. Vad passar då bättre än att ge Sveriges mest uppskattade outsiders, Kent, en ytterligare ärlig chans? För att vara fullt rustad inför nya släppet, ”Tillbaka till Samtiden” var det äntligen dags att dyka ner i hela Kents katalog, men vad hittade jag egentligen?

”Kent”, ”Verkligen”, ”Isola”, ”Hagnesta Hill” och ”B-sidor” räknar jag som gamla Kent. Resterande plattor som nya. Varför kommer jag till strax, även om ni säkert redan listat ut vad jag är ute efter. Sammanfattat kan man säga så här; hur i helvete kunde Kent få chansen att gå och bli ett av Sveriges största och bästa band? För de är det, nu, utan tvekan. Men vägen dit är nog så intressant. Det går inte att argumentera mot låtar som Kräm (så nära får ingen gå), Kevlarsjäl, En Himmelsk Drog, Celsius, Spökstad och 747, det finns kort sagt minst ett par låtar per skiva som definierar Kents storhet, detta något som är deras själva essens. Något som de sedan kom att förädla till perfektion med ”Vapen och Ammunition”. Att ovan nämnda låtar överlevde den pinsamt risiga produktionen är ytterligare ett tecken på just detta. För poängen är att merparten av tidiga Kent är rent pinsamt dåligt, ljudbild inräknat. Pubertalt, krystat, överstyrt och pretentiöst är bara förnamnen. Men så finns ändå de här guldkornen per platta.

Med ”Vapen och Ammunition” ändrades allt. Fram klev produktionernas Kent. Det låter rent fantastiskt bra, varje låt är ett litet mästerverk i sig. Äntligen, även om många säkert inte håller med mig, hittade Kent sin självdistans. Tog sig själva på lite mindre allvar. Succén var oundviklig. Att Kent sedan är och förblir ett uruselt liveband hör egentligen inte hit, även om jag ändå nämner det i förbifarten. Jag minns fortfarande senaste Hultsfredsspelningen med en obehaglig kräkkänsla i magen.

Nya Kent handlar alltså om perfektionism. Och förändring. De första plattorna skiljer sig inte åt något speciellt, vad mig anbehagar hade det kunnat vara en enda gigantisk jätteplatta, men jämfört med ”Vapen och Ammunition”, i sin tur jämfört med ”Du & Jag Döden”, är det som natt och dag. Och hur låter ”Tillbaka till Samtiden”? Annorlunda igen. Kanske ett steg för långt den här gången, jag har inte sett till den på några framkrupna årsbästalistor så här långt, men vad vet jag? Sista halvan är fantastiskt, den andra jobbar jag fortfarande med. Men produktionen och låtsnickeriet är fortfarande en ren fröjd för örat.

Jag skiter verkligen i vita kläder, tältturnéer och Kent-mobiler, så länge Jocke Berg och co. ägnar sig åt det de gör bäst, ge ut välproducerade men fortfarande oväntade, utmanande skivor med dallrande nerv, och ja, Jocke Bergs texter är faktiskt något alldeles speciellt, så är jag mer än nöjd. Kent är Sveriges största och bästa band. På skiva. Tre skivor, och en EP, tillbaka i tiden. Gåtan kvarstår dock, hur kunde ett skitband som tidiga Kent få gå och bli mästerverkens sena Kent?

Christian Stenbacke 2007-12-11

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg: