Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Peter Dolving
Thieves And Liars, 2012
Skivbolag: House of Dolving
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-11-01
Hemsida: myspace.com/dolving

Mångsysslaren Peter Dolving har alltid varit en nagel i ögat på den konventionella kulturen. Han svingar vilt, säger vad han tycker, drar ofta sina idéer långt utanför de gängse ramarna för ”det normala” och har på så sätt upprätthållit ett konstnärskap som kanske inte varit särskilt lysande men i alla fall alltid överraskande och intressant.

I våras stormade han ut ur The Haunted (föga förvånande, Dolving gör väl aldrig någonting tyst och försynt?), ett band som han trots dess ganska cementerade ramar lyckades lura ut på experimentella farvatten på senaste skivan ”Unseen”. När solodebuten ”Thieves And Liars” nu lösgörs finns det ingen hejd på experimentlustan, men allt vad metal heter lyser med sin frånvaro.

I en intervju med Slavestate Magazine (läs den i sin helhet här http://www.slavestate.se/?e=1886) konstaterar sångaren ”Det går inte att skapa konst med ett större djup om man dessutom ska ha ett heltidsjobb”. Med andra ord personifierar han sig själv som den lidande konstnären som sitter på sin kammare och krystar fram svåra, djupa grejer. Något som han sedan även väljer att betrakta som konst.

Visst, allt ligger i betraktarens ögon, men jag skulle knappast vilja kalla ”Thieves And Liars” för konst, i alla fall inte god sådan. Snarare är det ett hopkok av krystade idéer där ingen satt ner foten och styrt den hårt arbetande visionären i en specifik riktning. Jag gillar det faktum att Peter Dolving väljer att göra något helt annat än den metal han är som mest känd för. Jag uppskattar det faktum att han förvillat sig in i en drömsk värld där postrock och pop gör gemensam sak. Men jag gillar inte slutresultatet.

Anledningen är att den här skivan låter som ett experiment, ett lapptäcke av mer eller mindre ofärdiga idéer snarare än njutbar musik. Det behöver inte vara konventionellt för att fungera, men det måste finnas någon form av sammanfogande helhet. Det tycker jag saknas. Det förstärker bara bilden av den där djupe och missförstådde konstnären vars verk är så komplext att en bred massa inte ens tänker tanken att försöka ta det till sig.

Är det något ”Thieves And Liars” visar är det att Peter Dolving verkligen behöver ett band att kanalisera sina idéer genom, ett filter som bara släpper igenom det som har ett sammanhang och en relevans. Precis som med hans ständiga verbala slungor och meningsutbyten till höger och vänster finns det fragment av pur briljans här, men sammanhanget blir splittrat, utstuderat och ganska oangenämt.