Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Belle & Sebastian
Popaganda, Stockholm
2010-08-27
Av: Anton Wedding
Publicerad: 2010-08-28
Hemsida: www.belleandsebastian.com

I de flesta fall tycker jag att det är bra när festivalspelningar håller sig till en timme. Det är många band som ska ses och man orkar sällan stå och se ett band som drar ut på tiden alltför länge. Men det finns ju alltid undantag och för mig är Belle and Sebastian ett sådant när de spelar på Popagandafestivalen i Stockholm. När de slutar spela efter en timme vill jag bara ha mer och skulle gärna stått kvar ytterligare en timme. Det finns ju så många fler låtar som jag hade velat höra.

När de intar scenen har festivalpubliken växt till sig rejält efter att tidigare under dagen varit ganska gles. Och det är ju inte särskilt konstigt. Belle and Sebastian är ett av världens största popband och de har inte spelat i Sverige sedan 2005. De inleder med en låt från kommande skivan ”Belle & Sebastian Write About Love” och visar därmed att de fortfarande kan skriva klockrena poplåtar. Sångaren Stuart Murdoch står i centrum för showen där han skuttar runt, dansar och håller i roliga mellansnack med sin skotska dialekt.

När de kommer till femte låten, också den ny, backar Murdoch för gitarristen Stevie Jackson som snabbt lär ut den simpla refrängmelodin till publiken så att vi ska kunna nynna med. Det är ett ödmjukt band som står på scenen, med vänliga mellansnack och en varierad repertoar sprider de glädje i publiken. ”I feel like we can do anything tonight” säger Murdoch innan de drar igång den svängnia Sukie in the Graveyard. Några nummer senare bjuder den energiske sångaren upp några lyckliga ur publiken och låter dem stå i centrum på scenen under låten som följer.

Bandet är oerhört välrepat, allt från den finstämda stråksektionen till de smittande gitarrmelodierna och de snygga körerna sitter klockrent och med Belle and Sebastians fantastiska låtmaterial krävs det inte så mycket mer för att bjuda publiken på en fin show. Att deras scennärvaro också är på plats är såklart ett plus. Tyvärr lyckas den ganska pratiga festivalpubliken ibland överrösta lugnare partier i låtarna vilket är lite störigt.

De avslutar med Sleep the Clock Around som är en av mina favoritlåtar och ändå känns det vemodigt när de går av scenen. Med ett band som har så många bra låtar känns en spelning på en timme mer som ett smakprov än en fullständig spelning. Det känns dock hoppfullt när Murdoch hintar om att de snart är tillbaka i Sverige.