Joyzine

[stäng]

Intervju

Neverstore

Det är fortfarande alldeles för surrealistiskt att tänka sig Neverstore, bandet jag som liten grabb kunde se spela inför i princip tomma lokaler på valfritt sunkigt arrangerat speltillfälle signerat Studiefrämjandet, som stora punkrockstjärnor. Men det är de. Åtminstone på riktigt god väg att bli det. De har vunnit pris som bästa svenska akt på MTV Europe Music Awards 2007, deras låtar har spelats flitigt på radio, deras videos har gått på högvarv på MTV och nyligen gick deras andra album, ”Heroes Wanted” in på andra platsen på den svenska albumlistan. Som kronan på verket åker Neverstore till Japan i april och spelar tillsammans med virrpannorna i Sum 41. Hur gick det här till och vart kommer det att sluta egentligen?

Det är som att kliva in i en tidsportal när jag kommer till Valhall i Skövde, stället Neverstore ska spela på ett par timmar in i framtiden, tidigt i mars 2008. Istället för att känna av den råa senvinterkylan som ligger i luften sugs jag tillbaka till åren 2000-2001. Åren då en ung Christian Stenbacke, knappt 20 år gammal, precis vaknat ur sin dogmatiska slummer; där musiken har blivit ett brännande allt. En av årets höjdpunkter på den tiden var den lokala musikfestivalen Younomia, ett tillfälle då kommunens förmågor samlades på ett ställe för en två dagars intensiv exponering av subkulturer; punkare trängdes med metalskallar, popsnören med hip-hopare. Det var litet, det var inte alltid toppkvalitet på banden som spelade, men det var vårt. Neverstore var ett av banden som uppträde då, nu är de alltså tillbaka på brottsplatsen; i en något annorlunda sits kan man lätt påstå.
- Det är jävligt kul att få komma hit och spela, det första jag kom att tänka på när jag kom in i lokalen var den här gamla Younomia-lukten som fortfarande hänger kvar, det luktade alltid speciellt under Younomia.

När vi var unga
Orden tillhör Oscar Kempe, den på scenen energiska lintotten ansvarig för basspelandet i bandet, som även han minns tillbaka med en känsla av nostalgi. Vi sitter samlade runt ett litet runt bord i en sunkig loge backstage; jag och grabbarna i Neverstore.
- När man spelade på Younomia tyckte man att det var väldigt coolt, det var en stor grej just då. Nu är det första gången vi spelar här helt själva, det är också jävligt fränt, forsätter Oscar. Sångaren och frontmannen Jacob Widén ler också åt minnet och fyller sedan i:
- På den tiden var man glad över varenda spelning man fick, då var det största målet att bara hitta gig. Låg man på ett gig i månaden var man jävligt nöjd. Men vi missade väl egentligen den där boomen som var här omkring i slutet på 90-talet, när det var en massa olika klubbar igång i många olika kringliggande städer. Den dog väl ute lite grand precis när vi började tror jag.

En prövotid
Sedan blev det tyst ett bra tag. Från att ha spelat rätt frekvent försvann helt plötsligt Neverstore från den musikaliska kartan, åtminstone utåt sett.
- I början av 2005 visste vi inte riktigt vad vi skulle göra med bandet, börjar Oscar sin utläggning samtidigt som förbandet för kvällen, Anagoes, börjar sitt soundcheck. Vi hade precis gått skiljda vägar med vår dåvarande trummis och jag och Jacob visste inte riktigt vad vi ville göra mer än att vi ville fortsätta spela tillsammans. Vi började skriva låtar och spelade in en demo. Då spelade vi inget live överhuvudtaget, vi skrev bara låtar och repade. Sedan började vi plugga, för att kunna fortsätta repa och skriva låtar, och då träffade vi Erik.
- Vi hade satt ett gig i Hjo i november eller något åt det hållet, utan att ha trummis, fortsätter Jacob. Vi räknade kallt med att ha en trummis då, och bara två veckor efter att vi satte datumet föll alla bitar på plats.
- Efter att Erik gått med tog det bara två veckor tills vi hade kontraktet i hamn, fortsätter Oscar igen. Mycket berodde nog på att vi inte gjorde något annat än att just repa och satsa på att spela in låtar. Framförallt att satsa pengar på att spela in, vi lade väldigt mycket pengar på vår inspelning.
- Vi hade redan från början väldigt höga ambitioner med det här bandet, även om vi var realistiska i nutiden just då, fyller Jacob i med ett flin. Vi visste att vi inte var bäst i världen men vi strävade efter att bli det. Vi har alltid satt höga mål, men vi har inte satt någon tidsgräns. Det fick ta två år eller tjugo, det spelade ingen roll.

Att spela med de stora pojkarna
Neverstore signades till Epic, ett underbolag till Sony BMG. Ändå tog det ett helt år innan debutskivan, ”Sevenundred Sundays”, kom ut efter det att den hade spelats in. Vilket kanske var tur så här i efterhand, för det gäller att verkligen vara förberedd när chansen väl dyker upp. Trots att det nu var ett tag sedan kan man höra en antydan till irritation i Oscar Kempes röst:
- Först spelade vi in nästan alla låtar i januari och februari 2006, sedan spelade vi in några till i maj och juni. Då var skivan klar. Sedan strulade det med bokningsbolaget vi hade just då, allt var helt enkelt inte i ordning. Man kan inte släppa en skiva och inte ha ordning på bokning och alla andra delar som måste ingå för att det ska gå bra. Vi bytte bokare till slut och fick då den här förbandsturnén med Backyard Babies, vilket är för drygt ett år sedan nu. Först då blev det lite stabilt.
- Man lär sig verkligen så otroligt mycket av att åka som förband på en sådan turné, förklarar Erik Lantz, trummis och siste man in i bandet, samtidigt som turnéledare Emil ursäktande kommer in i logen och börjar riva med en massa papper. Man ser så många enkla grejer som man kan förbättra och förenkla.
- Vi såg att det gick att ta upp det hela en nivå ytterligare samtidigt som det var väldigt enkelt att göra det. Alla fördomar om stora skivbolag, om hur man blir styrd hit och dit, sprack rätt snabbt när man började träffa lite folk, fortsätter Erik, till synes oberörd av allt oväsen. Det är fortfarande grymma människor man jobbar med, och det är ganska få människor dessutom. Det är fem personer vi jobbar med dagligen.
- Man samarbetar, flikar Oscar in. Om man frågar så får man ett svar, svårare än så är det inte. Om man står på sig så får man också behålla det man vill ha.
- Vi hade också ganska klart för oss redan från början hur vi ville att det skulle se ut och hur vi ville låta, fortsätter Jacob. Många av låtarna var ju redan klara, det var inte så mycket att snacka om. Första skivan är mestadels gamla låtar, det var bara att ta dem och spela in.

Hängivna fans
Sedan har det bara rullat på. Som ett kvitto på bandets stigande popularitet renderade ”Sevenhundred Sundays” i pris som bästa svenska akt på MTV Europe Awards 2007, ett pris som röstades fram av fansen. Erik skrattar och rycker lite på axlarna när priset kommer på tal.
- Vi har nog inte fattat så mycket tror jag, alla påpekar hur stort det är men vi har nog inte fattat riktigt.
- Å andra sidan, när man står och spelar inför en publik, den känslan är nästan, nej, den är större än att vinna ett pris, fortsätter Oscar med glöd i rösten. Ett pris är mer ett kvitto på att det fungerar det här som vi håller på med i det här bandet, men framförallt att vi har jävligt grymma fans.
Jacob nickar instämmande:
- Vi har ett gäng hängivna fans som är helt fantastiska, på den här turnén har de redan varit på Stockholmsspelningen, de har varit i Eskilstuna och kommer att vara här idag. Vi har ett Street Team som är på nästintill alla våra spelningar där de jobbar genom att dela ut flyers och sätta upp affischer. De gör ett fantastiskt jobb, de har hjälpt till som fan.

Enbart snygga pojkar?
Kritikerkåren har dock varit allt annat än positivt inställd till bandet, många recensioner handlar om ett Neverstore beståendes enbart av tre snygga pojkar som fungerar som en svensk variant av Green Day, The Offspring eller Blink 182, något Neverstore själva viftar bort som rent nonsens.
- De skriver som om det skulle vara någon form av nedlåtande grej dessutom, börjar Jacob irriterat. De klankar ner på hela genren i sig. Hade någon skrivit i stil med ”jag älskar The Offspring, Green Day, NOFX och Blink 182, men det här, det är dåligt” då hade jag tagit det på ett annat sätt. Nu är det så att vi är dömda redan på förhand på grund av att de som skriver inte gillar musikstilen, så det är ingenting vi lyssnar på överhuvudtaget.
- Det är klart att man blir förbannad i typ tio minuter, fortsätter Oscar, men sedan inser man att det inte handlar om vad en person på en tidning, en person som förmodligen fått dåligt kaffe den dagen, tycker. Så länge det kommer folk på gigen och vi får göra det vi vill hålla på med så är jag nöjd. Ska man börja bry sig om vad recensenter och andra människor tycker då kan man lika gärna lägga ner.

Sverige för litet
Trots halvljummen kritik från den svenska musikkåren fortsätter Neverstore sitt triumftåg. Efter avklarad vårturné i Sverige går planet vidare till Japan, där första skivan nyligen släppts, och en turné tillsammans med Sum 41. Sverige har helt plötsligt blivit ett nummer för litet.
- Japan är ett första ganska stort steg mot den internationella marknaden, förklarar Jacob något exalterad. Sverige har en ganska kort turnéperiod, man kan inte giga hur mycket som helst för så många ställen finns det inte att spela på. Men vi vill ju giga så mycket som möjligt och då måste man vidga territoriet. Det känns väldigt naturligt att ta det steget just nu. Skillnaden är att utomlands slåss vi med alla de stora amerikanska banden. I Sverige finns det inte så hemskt många band som spelar i samma nisch som oss; den här amerikansk-soundiga stilen.
Neverstore på turné i Japan, Neverstore vinner priser på MTV, någonstans inne i mitt hjärta växer det fram en stolthet över bandet som verkligen lyckades förvalta den talang som fanns redan då det begav sig för så länge sedan. Väl på väg ut från stället måste jag forcera upp dörren med hela min kroppstyngd för att det ligger människor på liggunderlag utanför i väntan på att få komma in, då kan jag inte hålla mig längre. Jag skakar på huvudet och spricker upp i ett leende, det är ju bara helt galet.