Joyzine

[stäng]

Krönika

Jag hatar Myspace!

Alla finns på Myspace nuförtiden. Visst är det en fin idé! Ett fönster där sunkigaste lilla garageband kan visa upp sig sida vid sida med de stora världsgiganterna. All musik är så nära som ett ynka musklick bort. Jag älskar tanken bakom…
…men jag hatar Myspace!

Även om vi väljer att bortse från det faktum att siten är användarvänlig som ett flodhästsarsel och uppbyggd enligt någon form av ickeexisterande logik finns det ändå en lång rad med negativa saker att säga om den. Varför en av de sämst uppbyggda musikpresentationssiterna i cyberspace blev den som slog igenom på bredast front är upp till någon annan att förklara. Jag nöjer mig med att vara förundrad och sucka över genomslagets konsekvenser.

Ingen kan neka till det fina med Myspace. Att kunna provlyssna på okända artister och genom vänfunktionerna upptäcka nya band som man aldrig annars hade hört talas om är förstås fantastiskt. Likaså är det praktiskt för satsande orkestrar att alltid ha någonstans att hänvisa när någon vill lyssna in sig på deras musik. Den finns ju på Myspace!

Men det finns en mycket negativ baksida. I längden leder Myspace-utvecklingen till att både banden och musiken de spelar framstår som betydligt mer opersonlig. Utvecklingen är tyvärr sådan att många band överger sina egna siter för att i mångt och mycket sköta sin nyhetsrapportering och presentation på Myspace. Man skulle kunna se det som att det är praktiskt att ha så mycket på samma ställe, men jag ser snarare att banden dras in i en gegga av identitetslöst nonsens. Allt det utmärkande som egna hemsidor och upplägg medför försvinner när alla ska tryckas in i Myspaces stereotypa mall. För kom inte och påstå att pimpning av en Myspacesida gör någon större skillnad!

Nu spekulerar jag självfallet bara vilt, men i och med att allt fler väljer att förlägga mycket av sin marknadsföring till Myspace blir det i längden bara en masskonsumtion av det hela. Mycket av charmen med så mycket olika musik och upptäcktsmöjligheter på samma ställe försvinner i den hysteri som växt fram kring siten det senaste året. Man klickar och lyssnar, klickar och lyssnar och tappar tillslut helt och hållet känslan. Risken blir att musikkonsumtionen med Myspaces hjälp kör fast i det zappträsk som kommersiell teve för länge sedan sjunkit djupt i. Lyssnandet blir snuttifierat och inte alls av den spännande dignitet som jag genom så många år och så många skivor fått avnjuta. Man lyssnar tillslut bara för att man kan och ska, snarare än för att det är ett genuint intresse som leder fram mellan de olika sidorna. Samtidigt som reklamens tidsålder mer och mer sätter klorna i många av sidorna. Precis som när arbetarna efter en lång dag på golvet sjunker ner i soffan och dumzappar mellan mer eller mindre menlösa tevekanaler.

Redan nu tycker jag mig se reaktionen att vissa tycker att det är viktigare att finnas på Myspace än att verkligen göra bra grejer. Det leder som jag varit inne på i tidigare krönikor till att band blir lata och tror att de kan strunta i hårt jobb så länge de finns på supersiten. Resonemanget ”äh va fan gå till vår Myspace-sida och lyssna, vi finns ju där” istället för att verkligen hårt profilera sig mot bolag, media och bokare är tyvärr allt för utbrett redan idag. Som om man skulle vara en angelägenhet bara för att man fanns på Myspace…

Visst är Myspace ett förträffligt forum för utbyte av musik och det är klart att jag innerst inne inte hatar Myspace. Jag sitter där fascinerat surfande som så många andra. Men jag ser en fara i att en site av det här slaget får ta över helt och hållet. Som hjälpmedel för att nå ut med musik och budskap är det superbt. Som norm lär det leda till en utarmning där musik om några år inte längre betraktas som så intrikat och älskvärt. Då är cdskivan för länge sedan död.