Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Thåström
Siestafestivalen, Hässleholm
2010-05-27
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-05-30
Hemsida: www.thastrom.se

En av de spelningar på årets Siesta jag på förhand såg mest fram emot. Thåström var det alldeles för länge sedan jag såg, men det känns det väl alltid som. Sommarens enda spelning och det kändes obligatoriskt att vara där – tyckte inte bara jag utan verkligen många fler. Tyvärr hamnar jag inte så långt fram som jag hade hoppats på, men är verkligen inget fan av att trängas i någon klunga. I publiken blandas ungt och gammalt, den kanske största akten på "gubbdagen" (Dinosaur Jr. och Built to Spill spelade tidigare) var efterlängtad.

Spelningen inleds med Tillbaka till Trehörnsgatan och den mäktiga ljusshowen är spektakulär. Tyvärr får den Thåström att i första hand framträda som en svart skugga mot en röd bakgrund under stora delar av spelningen. Å andra sidan är det effektfullt och i introlåten rent av obehagligt, som en hotande skugga med den spöklika inramningen av pianoplink och och mässande i bakgrunden. Tematiken är dyster och musikerna när Thåström sjunger att pojkar och flickor ska titta på honom i Miss Huddinge-72, så undrar jag om det här alls är barntillåtet. Jag känner mardrömmarna krypa närmare och huvudartisten själv spatserar osaligt runt på scenen, hänger ner över scenkanten och gör utfall med armar och ben.

Senast jag såg Thåström var det en mer akustisk eftermiddagsspelning och det här är verkligen något helt annat. Jag kan känna igen lite av Imperiet när jag tänker på ljudbilden och det kusliga, att bandet är lite experimentella och effektsökande på ett positivt sätt. Men det är många av de lugnare låtarna från senare år som spelas och i partier är det just lägre tempo men inte desto mindre storslaget. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce har aldrig varit min stora favorit, men här ikväll är den helt fantastisk. Fanfanfan och i ännu högre grad självbiografiska Kort biografi med litet testamente är ytterligare bevis på vilken fantastisk berättare Thåström är och hur han bär upp det "gubbiga" på ett klädsamt sätt. Att han sedan råkar ha en så unik röst gör ju inte saken sämre.

Tyvärr faller delar av spelningens mittenparti på att det låter jämntjockt och många väljer att lämna en bra stund före finalen. Jag kommer ett par gånger på mig själv med att gäspa, men sedan vänder det igen. Thåström och hans band gör det bra, ljussättningen är som bäst när det är svart och bara vilar ett vitt sken över artisten. Det händer en gång tyvärr. Jag tycker att Alla vill till himmelen förstörs och låter saggig, men avslutningen med Du ska va president och efter ännu ett inrop en mässande Långt bort är magisk. Efteråt är jag lycklig, ett rätt okej betyg.