Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Raised Fist
Hultsfredsfestivalen
2011-07-16
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-07-17
Hemsida: myspace.com/raisedfist

Det finns en fördel med att Raised Fist får spela på festivalens näst största scen (föredetta Pampas), att fysfenomenet till sångare, Alexander ”Alle” Hagman, får utrymme för sina ruggiga spänsthopp. Jag tror aldrig jag sett något liknande i hela mitt liv än när han handlöst kastar sig upp i luften och har båda sina ben ovanför huvudet på sina bandkamrater längst fram på scenen. Där hade Patrik Sjöberg kunnat få rejäl konkurrens om det norrländska hjärtat inte klappat för hardcore.

I övrigt finns dessvärre inte så många fler kopplingar mellan Raised Fist och en gigantisk scen. Gruppen behöver en intim stämning där svetten kan stänka på publiken snarare än en gles gräsplan där det dessutom är ett fotodike på flera kilometer som skiljer dem från åskådarna. En dimension av Raised Fist går helt enkelt förlorad när det lilla formatet byts mot det alldeles för stora.

Därmed inte sagt att bandet gör dåligt ifrån sig, inte alls. Man snubblar sig visserligen igenom en ytterst medioker version av annars så fantastiska Perfectly Broken som inledningslåt, men sedan ordnar det upp sig. ”Alle” är lika eldig som vanligt och hitkavalkaden är (även om man kan ha synpunkter på att orkestern fortfarande kör med en setlista som är i stort sett identisk med vad man kuskade runt med i vintras) det inget fel på. Friends & Traitors är en smäll i solarplexus, Times Like These sitter som en smäck och efter att Killing It och Words and Phrases gett dansnerven vad den tål knyts allt i vanlig ordning ihop med Breaking Me Up som i princip jämnar Hultsfred med marken. Det är som det ska vara på en Raised Fist-konsert med andra ord.

Gruppen gör dessutom helt rätt som håller det hela kort och koncist. Lika snopet som det kändes på klubbgigen i vintras, lika rätt och riktigt känns det nu. På en stor scen inför en gles och till hälften förmodligen helt oförstående publik (delvis bestående av lokalinvånare som släppts in gratis för att rädda publikuppslutningen på området lagom till Morrissey) hade en längre spelning lätt kunnat bli monoton och tröttsam.

Nu kommer Luleå-ensemblen istället undan med beröm godkänt trots att förutsättningarna är långt ifrån särskilt lätta att hantera.