Recension - Live
Plötsligt händer det. En sådan där magisk konsert när tiden stannar – allting stannar – utom musiken. Ett sorts transkvakum där musik och magi målar upp en egen världsbild som blir så påtaglig och gripande att det känns som hela kroppen smälter och rinner iväg i en sanningens silverflod.
Det hände mig i onsdags när
Touré Raichel Collective gästade Sverige på en blixtvisit.
En sådan här konsertupplevelse blir extra kul när det inte är planerat. Med några dagar ledigt tänkte jag på ett eventuellt Malmöbesök och tittade vad som hände på musikscenen. Ett välkänt namn dök upp;
Farka Touré. Som ett stort fan av
Ali Farka Touré kollade jag vidare och insåg att det var den nu framlidna gubbens son, Vieux, som tillsammans med den Israeliska pop-pianisten
Idan Raichel bildat
Touré Raichel Collective. Jag har varken hört någonting från Vieux eller Idan tidigare, men efter en snabblyssning förstod jag att konserten var ett måste.
På Babel står ett 70-tal stolar uppställda framför scenen och det känns först tunt med folk, men det trillar in lite fler och innan bandet går på scen är det fullsatt. Jag och mitt sällskap som först tänkte sätta oss en bit bak intar istället första raden, precis nedanför scenen och det är jag glad för. Kollektivet består förutom Idan och Vieux av bassisten
Yossi Fine, ledare av
Ex-Centric Sound System som spelat med mängder av musiker, bland annat
Lou Reed och han har även producerat
Vieux Farka Tourés andra skiva. Den fjärde medlemmen är kalabashspelaren
Souleymane Kane, från Vieuxs band.
Efter att de går på scen händer allting snabbt. Toner börjar flöda och vi har lyft. Musiken är svårdefinierad. Vieux spelar gitarr på ett sätt som ingen annan, även om det påminner en hel del om hans far och andas Mali och ”ökenblues”. Med en underbar kommunikation växer ljudlandskap sakta fram. Små toner blir uppbackade och tillsammans bildar de filmiska och suggestiva landskap som vi far igenom. Ibland lugnt, ibland tungt.
”Vi har inte repat så mycket, så välkomna in i vårt vardagsrum”, säger Idan och sätter också fingret på den sponatanitet och improvisatoriska känsla som genomsyrar musiken.
Idan och Vieux träffade varandra av en slump på en flygplats när de båda var på turné 2008. Idan, ett stort fan av Ali Farka Touré uttryckte önskan om att de båda skulle spela tillsammans, något som skedde två år senare. Det hela mynnade ut i
the Tel Aviv Session, som flödade fram under en jamsession i en vardagsrumsliknande studio i Tel Aviv.
På Babel sitter Vieux stadigt på en stol och med ett plektrum på pekfingret sprätter han fram toner som inte bara backas av de andra utan som sammankopplar, lever och utvecklas i samspråk med de andras toner. Idan lägger vackra strömmande pianoslingor som snabbt kan gå från det ena till det andra. Honkey tonk-sound, klassiskt, jazz eller psykedelia. Hans spelstil är säregen med många olika drag. Souleymane som med pinnar spelar på en stor bash har ett skönt groove och med Fines basgångar blir helheten en sorts varm, mjukpsykedelisk ökennattsdröm.
Musikerna kommunicerar med varandra på ett sätt som jag inte sett tidigare. Det är svårt att förklara, men hur de ser på varandra, lyssnar och spelar strålar av djup kommunikation. Vieux Farka Touré spelar som en galning, snabbt men också melodiskt i de vackra kompositionerna. Jag sitter och tänker på
John McLaughlin när han börjar röja loss helt vilt. Vi möter varandras blick och båda brister ut i skratt! Underbart. Vieux säger till publiken att stå upp och det känns som en befrielse att dansa. Musiken flödar i blodet och får alla att med mjuka rörelser föras med, som i trans med stora leende på läpparna. Själv har jag mungiporna långt ovanför öronen hela kvällen och har inte känt mig så euforisk på länge.
Spelningen på Babel i Malmö är den enda Sverigekonserten under kollektivets pågående Europaturné, men enligt Yossi Fine kommer de tillbaka i april. En annan härlig grej är att Sveriges Radio spelade in konserten, som kommer att sända någon gång nästa år.
Kommentera
Inga kommentarer