Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Hypocrisy
Into The Abyss, 2000
Skivbolag: Nuclear Blast
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.hypocrisy.tv

Hypocrisy är ett band som både kan och vill mangla skiten ur sin publik. På sitt nya album bjuder de på stora doser death metalmangel, men det är när tempot går ner de är som bäst.

Inledande Legions descend sticker iväg i tvåhundra knyck och efterlämnar ingen tid för eftertanke. Trummorna smattrar infernaliskt och Peter Tägtgren gnider sina strängar för allt vad han är värd samtidigt som han vrålar för full hals. Skivan får en stenhård start men särskilt bra skulle jag inte vilja påstå att det är. Den lilla melodi som finns i låten försvinner i ljudhavet och helhetsintrycket är inget vidare.

Plattan innehåller tio spår och flera av dem är höghastighetsprojektiler som det inte går att värja sig mot. Då och då stannar bandet dock upp, svänger in på nittiovägen och serverar vanliga metalstänkare. Unleash the beast är en alldeles ypperlig låt att röja till, då både melodi och tyngd går fram på ett bra sätt. Riffet sitter som klistrat på näthinnan efter några lyssningar och det är helt klart en av skivans höjdpunkter.

Resurrected är ett av skivans mest intressanta spår. Hypocrisy har låtit sig inspireras av industrigenren och sången är härligt filtrerad samtidigt som musiken går i ett - med Hypocrisymått mätt - långsamt tempo. Det låter som en hybrid mellan Marilyn Manson och Rob Zombie. Helt klart en riktig höjdpunkt som har en melodi som inte går av för hackor.

Klart bäst på alstret är dock avslutande Deathrow (No regrets) som är en såväl symfonisk som melodisk upplevelse. Bandet lyckas locka fram de tragiska känslorna som finns i varje individ och syntharna gör att tankarna söker sig in i en ödslig kyrka. Tempot är lågt och sången återhållsam, när stämsången sedan uppenbarar sig är njutningskänslan vid klimax.

Hypocrisy har sina ljusa stunder och bjuder då på otroligt välpolerad death metal, men allt för ofta vandrar fingrarna för snabbt upp och ned för gitarrhalsen och trumskinnen får stå ut med alldeles för många slag per sekund. När produktionen dessutom är plastig och på gränsen till alldeles för rå blir det inte den riktiga fullträff som man hade kunnat förvänta sig från Tägtgren och grabbarna.