Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Soundtrack Of Our Lives
Way Out West, Göteborg
2010-08-13
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2010-08-17
Hemsida: www.tsool.net

Det verkar vara “en grej” att ha med sig delar av Göteborgs Symfoniker när man ska spela på Way Out West. Förra året var det Anthony Hegarty som gjorde ett tappert försök, men redan då visade det sig att det var lättare sagt än gjort. Den här av upplagan av Way Out West bjuder på the grand old (rock’n’roll) gentlemen i The Soundtrack Of Our Lives vs. mycket riktigt, Göteborgs Symfoniker.

Något som irriterade mig under spelningen med Anthony and the Johnsons var hur sparsmakat det hela var (darrande nerv hävdar somliga), själv är jag betydligt mer upplagd för det bombastiska om man har med en symfoniker att göra. TSOOL möter upp halvvägs – stundtals blir det fantastiskt och stundtals kunde det kvitta. Då uppkommer frågan, varför har man med en symfoniorkester om man inte använder dess fulla potential?

Nu har jag alltid gillat TSOOL för deras förmåga att föra det psykedeliska in i 2000-talet, och samtliga medlemmar i bandet är ju i sig institutioner i musikvärlden, och mycket av materialet från den senaste (dubbel)plattan ”Communion” gör sig bra i dagens tappning. Framförallt under det sista partiet på Second Life Replay, då infinner sig festivals första ögonblick av gåshud. Det måste ändå kännas roligt för ett så pass duktigt band som TSOOL att få göra en spelning där de faktiskt kan välja och vraka i sin bandkatalog utan att få skit för låtvalet (jodå, jag tänker ge dem skit ändå), det är ju omöjligt på förhand att kunna säga vilka låtar som gör sig exceptionellt bra i ett nyarrangemang.

Sedan finns det låtar som ”bör” spelas, trots att de knappast går att arrangera om för mycket utan att tappa det som gjorde dem bra till första början. Låtar som Instant Repeter ’99 och Mantra slider är bra, ja, men de är extremt riffbaserade låtar och drar knappast någon nytta av orkestrering. Då hade jag hellre sett att Ebbot och hans soundtrack rotat fram och framfört en riktigt fin version av Nevermore till exempel.

Och så var det ju det här med den hemliga gästen. Ryktet på stan sade att det skulle bli celebert besök från en av de där berömda bröderna som en gång spelade tillsammans i ett band som handlade om någon slags oas, men någon Gallagher blev det inte, istället blev det lite gammal svensk popkultur i form av Tommy Blom från legendariska Tages. Men tja, det kunde kanske ha kvittat. Ända sedan Robyn tog in Dr Alban som hemlig gäst och rev av doktorns gamla hit No Coke förra året har det här med att ta in hemliga gäster trappats upp ett snäpp – den är svår att toppa helt enkelt.