Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Metallica
St Anger, 2003
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2003-06-10
Hemsida: www.metallica.com

Jag hörde första singeln tillika plattans titelspår St Anger för ett bra tag sedan, jag tyckte inte den var särskilt bra då, men förespråkarna menade att jag skulle lugna mig, att det var en låt som växte för varje lyssning. Den har inte lyft sig! Ungefär samma sak gäller för hela albumet ”St Anger”, förespråkarna menar att det växer och växer, jag menar att det inte ger mig någonting. Egentligen borde ju inte förväntningarna vara särskilt höga inför den här skivan, Metallica har ju inte direkt rosat marknaden sedan –91. Av en anledning är dock fansens förväntningar enormt uppskruvade – journalisterna. Metalpress runt hela världen har slagit sig för bröstet och nästintill tävlat om vilka som kunnat hylla ”St Anger” mest efter förhandslyssningarna. Jag förstår inte varför!

De som förväntar sig ett sound likt det herrarna stod för på 80-talet kommer bli monumentalt besvikna. ”St Anger” är förvisso hårdare än ”Load”, ”Reload”, det svarta mästerverket och allt vad de nu heter, men i min mening är fokuseringen felriktad. Stundtals låter kompositionerna som dåliga pastischer av Slipknot-låtar, både gitrarridéer och sättet att smiska skinn i vissa partier påminner om de maskerade hämnarna. Gubbarna verkar dessutom ha skaffat sig en överdriven fäbless för långa låtar, ingen visa på ”St Anger” underskrider fem minuter och flera stycken sticker iväg upp mot åttaminutersstrecket. Med sådana mastodontkompositioner förstår ni att det blir alldeles för många uppslag i varje låt, det går inte att hålla intresset uppe. Överlag tycker jag faktiskt att Metallica skrivit riktigt tråkiga låtar till den här skivan.

För att återknyta till Slipknot så låter ärkefånen Lars Ulrich virveltrumma som de tunnor Slipknots clown Shawn Crahan brukar ägna sig åt att slå på. Fruktansvärt burkigt och förbannat illa. Det är självklart en grej bandet gjort för att det ska låta coolt, jag tycker dock att det låter bedrövligt. Danskens sätt att spela hjälper inte heller ljudet att framträda i god dager.

Undertecknads favoritlåt på plattan är Invisible kid. En sång med en klart godkänd refränghook och hyfsat sväng. 5:05 in i biten dör dock all god stämning när James Hetfield börjar yla mer än lovligt falskt. Det är så att mina trumhinnor börjar blöda och massakreras till oigenkännerlighet. Sanningen är tyvärr den att Hetfield sett sina bästa år som sångare och att sånginsatsen på ”St Anger” inte är särskilt bra. En annan sanning som torde vara ganska uppenbar vid det här laget är att Metallica sett sina bästa år som band för mycket länge sedan. Det är kanske dags att lägga karriären på hyllan? Det är på gränsen att jag måste skriva att nya plattan stinker.