Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Slipknot
Live.Rare.Kill.Repeat, 2000
Skivbolag: Botleg
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.slipknot1.com

Earache må vara det bolag som är svinigast mot sina band och lurar dem mest av alla men Roadrunner Records kommer inte långt där efter. Därför skulle det inte förvåna mig om skivbolagsdirektören sitter och kokar av ilska nu när den här plattan finns på marknaden. För det är definitivt inte så att Roadrunner ligger bakom det här släppet med de maskerade galningarna.

Vi bjuds på så gått som alla låtar från Slipknots egenproducerade album "Mate.Feed.Kill.Repeat" som enbart släpptes i 1000 ex en kort period efter att bandet bildades. Roadrunner har i och för sig inte rätten till de låtarna men jag kan tänka mig att det svider ändå. Utöver dessa låtar erbjuder smörgåsbordet sex låtar inspelade live på Ozzfest 1999 - en av Slipknots första stora spelningar någonsin. Som avslutning dyker de tre spåren som låg med på Slipknots digipack upp och dem har Roadrunner sannerligen rätten till. Man kan säga som så att det finns två anledningar att inhandla den här skivan, dels för att det är en saftig musikupplevelse och dels för att knäppa snåljåparna från Roadrunner på näsan.

Rent musikaliskt är det här ett delikat smörgåsbord med skränprodukter. Det är visserligen ingen vidare ljudkvalitet på livespåren men det är helt klart underhållande att höra Corey Taylor vråla och domdera på scenen och kommendera publiken, "put your middle fucking finger in the air". Joey Jordisons mäktiga trumsolo på Spit it out får nackhåren att resa sig, men det är inte av rädsla.

"Mate.Feed.Kill.Repeat" har jag recenserat tidigare och jag tycker fortfarande att det är en utomordentlig skiva. Den kopia jag lyssnat på tidigare var dock något sunkig ljudmässigt. På den här utgåvan går alla ljud fram klockrent och man hör verkligen hur hårt trummisarna jobbar, det blir ett fläskigt tryck som inte är annat än överväldigande. Gently är en vacker låt som ligger i gränslandet mellan ballad och stänkare och Do nothing/Bitchslap är något av det konstigaste jag hört. Från metal, till jazz, till funk, till metal igen och slutligen lite rapp och gitarrplinkande. Det verkar som om bandet satsat allt på att göra en låt bestående av så många olika musikstilar som möjligt.

De tre demolåtarna Get this, Me inside och Interloper var inte heller några nya bekantskaper men det svänger ganska bra. Visserligen förstår man varför de valdes bort från "Slipknot" men det var ju ett exceptionellt bra album också.

Sammantaget är det här en produktion som smäller ganska högt och som säkert får många maskfantaster runt om i världen att dansa sig trötta. Men se er om efter plattan fort, för om jag känner Roadrunner rätt kommer de sopa den av banan så fort det bara går. Så länge det inte ligger till på det viset att detta är ett skumt trick av bolaget som vill tjäna ännu mer pengar på Slipknot, något jag dock betvivlar starkt. Mäktiga människor älskar att lämna sina avtryck och här finns inte så mycket som ett ord om vare sig bolag, musiker, producenter eller annat löst folk.