Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Ascension of the Watchers
Numinosum, 2008
Skivbolag: 13th Planet Records
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2008-03-10
Hemsida: www.thewatchers.org

Omslaget pryds av ett kantigt teckensnitt som presenterar ett onödigt långt bandnamn omgivet av konstiga, brinnande symboler. Metal-alarmet tjuter direkt, och även om det inte är helt rätt, är det inte långt ifrån. Det här är Burton C. Bells (Fear Factory) soloprojekt. Han har flytt smogen i änglarnas stad och tillsammans med två andra gubbar försökt bli ett med sin själ i en inspelningsstudio i Pennsylvanias skogar. Eller något åt det hållet.

Det känns väldigt pretentiöst, och även om jag inte blir klok på det, verkar det ligga Bell nära om hjärtat. Det är detta som finns i hans medvetande, hans drömmar och hans undermedvetna – han utforskar sitt sanna jag, sin själ. Ja, ni hör själva. I sina kommentarer till skivan nämner han att han har läst döda havsrullarna och the Book of Enoch, och jag blir inte klok på om detta är någon religiös trip – då Gud också nämns i nästan alla texter – eller om det bara är någon goth-grej.

Hursomhelst är det Bell på gitarr och sång, John Bechdel (Killing Joke, Murder Inc., Fear Factory, False Icons) på keayboards och programmering samt Edu Mussi (Still Life Decay, Echoes and Shadows), gitarr och keyboards.

Ingen bas och inga trummor, vilket hörs. Skivan andas elektronica, industri och synth. Bland de mer tydliga influenserna finns Nick Cave, Joy Division, och The Cure.

”Numinosum” gör inte mycket för mig, även om låtararrangemangen med tiden vinner i kraft, och det hypnotiska, rytmiska och melodiska som Bell talar om blir mer och mer tydligt.

Sista spåret, som kommer efter en synthig cover av Simon & Garfunkels gamla hit, Sounds Of Silence, är den låt som jag gillar bäst. Eftersom jag är en sådan sucker för tåglåtar, kan jag inte annat än att riktigt mysa till samplingen av det gamla ångloket som tuffar på längs med rälsen. Det är en instrumental låt, och musiken har en Pink Floydig vinkel i sin enkla ambient/chill out-feeling. Mycket bra, faktiskt. När ångvisslan tjuter, efter den nästan prick tio minuter långa tågturen, återstår sex och en halv minut som består av samplat vinylknaster.