Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Hanoi Rocks
Street Poetry, 2007
Skivbolag: Demolition Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-10-09
Hemsida: www.hanoirocks.com

Vad är det med dagens rockscen och saxofoner? Antalet orkestrar som plötsligt tycker det är lämpligt att utöka nyttjandet av det typiska dansbandsinstrumentet ökar konstant. Även Hanoi Rocks tycks ha hängt på trenden. ”Street Poetry”, gängets tredje album sedan återföreningen, bjuder på mer lurtutande än vad vi fått på tidigare plattor.

Till skillnad från hos de flesta andra känns den gubbigt ljudande saxofonen dock helt rätt här. Finnarna tycks väl medvetna om att deras riktiga rock n’rollera var på 80-talet (att bandet slogs i spillror efter att trumslagaren Razzle dödats i en bilkrasch orsakad av Mötley Crües aspackade sångare Vince Neil är väl allmän historiekunskap numera?) och försöker inte leva kvar i någon ungdomlig drömvärld. De är fortfarande ett rockband, men avslappnat och moget på ett sätt som man kan förvänta sig av äldre herrar. Hade firma Monroe/McCoy med anhang låtsas vara rockande ungdomar hade det bara blivit fånigt.

Således innehåller ”Street Poetry” ganska förgubbad rock n’roll som hellre förlitar sig på säkra sångmelodier än energiskt röj. Det är helt rätt. Och duktiga kompositörer är finnarna. Plattan innehåller flertalet lättnynnade låtar som säkerligen lockat fram en och annan tår hos nostalgiska män. Worth your weight in gold balanserar farligt nära dansbandsträsket, med väldigt framträdande saxofonlir, men kvalar ändå in som en av de oväntade favoriterna. Precis som tillbakafluktande Tootin’ Star, även om refrängen luktar väldigt mycket Backyard Babies och deras allstarlåt Friends.

Rent historiemässigt är ”Street Poetry” knappast något som kommer kommas ihåg särskilt länge. Men i en tid när alldeles för många meningslösa gäng återförenas är det skönt med ett gäng grånade gentlemän som faktiskt vågar vara gubbar. Det hade jag inte riktigt förväntat mig av Hanoi Rocks.