Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Johnossi
All They Ever Wanted, 2008
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-04-24
Hemsida: www.johnossi.com

Det är inget snack om att duon velat gå vidare. Debutplattans mer popiga framtoning har ersatts av ett råare, betydligt mer rock n’roll-inriktat sound till ”All They Ever Wanted”, något som inte minst visar sig i förstasingeln Party with my pain. Det är fullt begripligt att Johnossi velat utvecklas och på sina håll är den nya skrik och skrän-mentaliteten rent ljuvlig, men samtidigt avslöjar de sig själva en aning. I rockkostymen blir det betydligt tydligare att det här rör sig om en duo som saftar på med enbart trummor och gitarr. Det saknas botten i de mest utsvävande bitarna.

Nu är detta emellertid inte det största problemet Johnossi lider av på ”All They Ever Wanted. Den största haken är att de aldrig riktigt lyckas förlösa sina låtar. 18 karat gold är ett ypperligt exempel. Det är en låt som bygger upp och bygger upp och för varje takt utlovar mer och mer klimax. Men det kommer aldrig. Låten blir bara ett lovande embryo som hade kunnat vara hur bra som helst, men aldrig riktigt når ända fram. Kanske hänger det ihop med det nya rockstuket. Det är som om formen utlovar större känsloexplosioner.

Men nog sagt om det negativa. Oavsett anmärkningarna ovan hittar Johnossi för det mesta fram till riktigt bra melodier. Den ruffigare framtoningen gör att plattan lever på ett annat sätt än sin föregångare. Här sparas det inte på krutet, utan duon kramar all kraft de kan ur sina kompositioner. Även om avsaknaden av bas gör att det känns tunt på sina ställen är det nakna soundet en tillgång. Det som spelas är det som hörs, här finns inte en massa mattor som slätar över skavanker.

Att John Engelberts sångröst är precis så desperat den behöver vara för att bära upp de här låtarna är givetvis ett plus. Och trots att omställningen till ett tuffare sound inte är helt problemfri är ”All They Ever Wanted” en platta ur 2008 års skörd som verkligen bör höras.