Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Antony and the Johnsons
Way Out West, Göteborg
2009-08-14
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-08-16
Hemsida: www.antonyandthejohnsons.com

Så fort den här akten annonserades på festivalens hemsida, slog det mig att bandbokarna till Way Out West har en stundom makalös fingertoppskänsla. Antony and the Johnsons tillsammans med Göteborgs Symfoniker i Slottsskogen. Hur fantastiskt skulle inte det bli? Jag hade egentligen inte tänkt att skriva något om den här akten, då jag var rädd för att mina ord inte kunde göra konserten rättvisa. Men rädslan att ingen annan skulle skriva längre om den heller var större, för det känns som obligatorisk dokumentation.

Förväntningarna inför hade byggts upp mer och mer sedan bokningen och nu stod Antony Hegarty faktiskt där framför mig på scen. Framför inte hela Symfonikerna, men det var i alla fall det största bandet under den här festivalen. Huvudartisten ser försynt ut, verkar lite nervös men har en trygg uppbackning i de skickliga musikerna. Ljudet som kommer från scenen är trollbindande, så magiskt vackert att det knappt finns ord. Lågmält men samtidigt episkt. Skört och hjärtskärande men samtidigt starkt och kraftfullt. Det börjar lägre för att växa till mäktiga crescendon. Under den inledande minuten är det lite osäkert och Antony berättar också hur nervös han är. Men redan i For today I am a boy vågar han släppa sig fri och sången sammanflätas med musiken i ljuvlig harmoni. Varmt, storslaget, rörande, slut på adjektiv. Låter det pretentiöst? Det är det inte alls.

En smärtsam nerv i musiken hela tiden gör ytterligare för att det inte ska gå att ta ögonen från scenen. Under hela konserten, jag kan bara inte kalla det för en spelning, får man intrycket av att Antony är på väg att börja storgråta. Jag vet att jag inte är ensam om att ha tårar rinnande nedför kinderna då och då. Den tystaste festivalpublik du kan tänka dig verkar hänförd. Irritationen över alla störande moment, som en överförfriskad besökare eller ett soundcheck på annan scen, kommer omedelbart. Ingen vill bli störd, inte just här och just nu.

Allt eftersom försvinner ljuset från himlen och det känns som en väldigt passande inramning till den vokala och orkestrala uppvisningen. Dessutom, som Antony Hegarty påpekar, alla blir vackrare i mörkret. Men vackrast av alla här ikväll är han själv. Att nämna enstaka låtar känns helt meningslöst, eftersom jag inte kan plocka ut några som var bättre än andra. Efteråt känner jag mig berörd djupt inombords, och smått religiös.

Foto: Erik Lindgren