Joyzine

[stäng]

Intervju

Bob Hund

Säger man Bob Hund är det många som får ett småfinurligt leende på läpparna, utan att kunna förklara i detalj varför. Det bara är så. Alla känner vi till hunden med pipan i munnen mot den blå bakgrunden. Få band inom svensk musik har skapat ett sådant eget uttryckssätt och ett sådant artistiskt svängrum som Bob Hund. Men hur står sig Bob Hund anno 2009? Mannen med synthen, och jättemustaschen, Jonas Jonasson står beredd att reda ut begreppen.

– Rocken är helt död. Det finns ingen rock. Det är en väldigt lik tid, nu som då. Det finns inget dåligt eller bra i det, överhuvudtaget, och det fanns det inte då heller. Vi var ett gäng som bara ville spela. Vi hade inte så mycket för den populära musiken på den tiden. Vi var arga. Conny var arg, han hade mycket dist. Vi hade hört The Pixies och Velvet Underground. Min bilmotor var Kraftwerk.

Rocken är död, länge leve rocken!
Bättre än så kan man kanske inte summera ingredienserna som krävs för att skapa och upprätthålla Bob Hund. Jonas Jonasson må vara ett par år äldre än då han tillsammans med den magiska frontmannen Tomas Öberg skapade Bob Hund i början av 90-talet, men bortser man från den Nietzschianska mustaschen, vilket är svårt då den tar upp en väldigt stor del av ansiktsbilden, finner man en sällsam glöd i Jonas Jonassons ögon då han talar. Bob Hund är på lika mycket allvar i dag som det någonsin har varit.
– Det har ju hänt mycket, men det beror också på lite hur man ser på det. När vi började var vi ointresserade av att göra en karriär. Vilket var ett väldigt bra sätt att börja på. Vi ville inte vara som… jag ska inte nämna några band, men vi ville bara spela. För oss själva. Och sedan till slut märkte vi, ”aha, det finns en publik, men ok”. Då fanns det inte någon som helst rock, det fanns bara dansmusik. Och sen pang, kom Nirvana ungefär samtidigt som vi, och fick folk att få upp ögonen för rocken och de gjorde det bra. Nu är vi nästan på samma ställe igen.

Att pröva sina vingar
Det har annars varit tyst om konstellationen Bob Hund ett tag. Med ett minst sagt tumultartat 90-tal och triumftåg i början på 2000-talet kände Bob Hundarna till slut att måttet var rågat, suget var mättat, det var dags att pröva på något annat. In kom bland annat Bergman Rock och Sci-Fi Skåne, två vitt skilda musikaliska projekt som fick varierad kritik i media, men som förstås aldrig handlade om något annat än om att återigen få uttrycka sig.
– Jag tycker att det är väldigt intressant det där, förklarar Jonas samtidigt som han knackar lite håglöst med skeden på det ägg som kompletterar resten av hans frukost på det hotell i Skövde där vi träffas på under Bob Hunds vårturné genom landet.
– Vi fick den stora äran och möjligheten att pröva och förhålla oss lite annorlunda till saker och ting i Bergman Rock, där vi bland annat sjöng på engelska. Det var väldigt intressant att se att det lockade till sig helt andra lyssnare. Lyssnare som normalt sett kanske blir lite rädda, eller känner att det är obehagligt, eller blir överraskade, av Tomas skrikande skånska stämma. De tycker det är för nära kanske. Som att i Indien kan man stå väldigt nära en person, men skulle du göra det här, gå och ställa dig 10 centimeter från en människa, då skulle de bli väldigt stressade. På samma sätt tycker jag att vi har använt det svenska språket, att man kan komma nära. Medan engelskan gör att: nu blir det behagligt, nu blir det underhållning. Jag är jättenöjd med Bergman Rock, vi gjorde inte det vi gjorde för svenska fans, det är den stora skillnaden. Avsikten var att eventuellt komma nära en tysk, engelsman eller en italienare. Sedan ville vi ju försöka se om man kunde bredda sig överhuvudtaget, vi hade turnérat runt i alla nordiska städer som finns, förutom Skövde då, tillägger Jonas med ett flin, men hade inte varit i London eller Berlin och så vidare. Man blev sugen helt enkelt.Vad det gäller Sci-Fi Skåne har både jag och Tomas känt, ända sedan vi träffades 1982, att vi hade en skiva i kroppen, och den var vi bara tvungna att göra. Förr var det så, när vi spelade med Bob Hund, att ju mer dist killarna hade på gitarrerna desto mer syntigare ljud försökte jag få till. Så då var det skönt att få göra en skiva där det som frontar är ett skönt beat eller en bra melodi.

”Vi var gamla redan från början!”
Som med allt har saker och ting ändå förändrats under årens lopp, den klassiska bob hund-loggan är densamma (som Martin Kahn, enligt Jonas utsaga, spontant ritade ner på en servett när han blev ombedd av Tomas Öberg att rita en logga), men att åka på turné 1993 jämfört med 2009, ja, det är något annorlunda. Fansen är kvar, unga som gamla, merparten av gigen på turnén är utsålda, men känslan är lite mer… familjär. Bokstavligt talat.
– Den här turnén är ganska intensiv, igår var sjätte dagen i rad, och då är man ju ganska trött, men det skulle du vara vilket jobb du än hade. För att ta en referens där: på sjunde dagen så vilade han. Nej, det är inte så allvarligt. Vi är gamla men inte så gamla. Vi har alltid varit gamla, vi var gamla från början! Men ibland är det svårt. Hela principen när man är ute och spelar är att man ska vara som piggast och bäst klockan 22 på kvällen. Vilket innebär att man lever lite av Draculas liv. Man stänger igen kistlocket på dagen, gläntar lite på locket, käkar lite frukost, går och lägger sig igen, sedan börjar man komma igång runt 20-21 på kvällen. Just nu…
– Har du tagit dig frukost Jonas? hörs plötsligt en kvinnoröst från matsalen. En kvinnoröst som tydligt är van att hålla reda på framförallt man med stora mustascher.
– Ja då, titta här, replikerar Jonas trofast och visar att han visst tagit sig frukost. Frugan verkar nöjd, nickar kort och går sedan därifrån. Det är familjärt så det förslår, hela familjen Jonasson är med på den här delen av turnén.
– Min dotter, hon fyllde 15 år igår, fortsätter Jonas då han är säker på att fru Jonasson är utom räckhåll, hon var här på konserten, då tänkte jag lite på det att, vissa av de låtar vi spelade då, det var innan hon föddes. Det är ju väldigt glädjande faktiskt. Jag är ju i riskzonen, som de flesta pappor nog kan känna av när de är en bit över 40, att kännas lite dammig, lite försoffad sådär, men den situationen har jag ju faktiskt inte. Mina barn tycker nog att jag är helt okej.

Hur låter en lök?
– Sedan har jag ett helt annat liv annars kan jag säga, fortsätter Jonas och ger mig en utforskande blick. Jag håller bland annat på med ett projekt som heter ”Vart ligger pepparkakeland?” som är ett- mat och musikprojekt där jag… vet hur smaker låter.
För ett ögonblick blir det tyst, Jonas möter fortfarande min blick.
– Jag kan alltså spela smakerna av en lök… Det är ett samarbete mellan skolelever och SFI-elever, svenska för invandrare, ett möte där vi lagar mat och spelar tillsammans. Jag jobbar väldigt mycket med sådant. Både mat och musik är något man behöver för att överleva på något sätt. Det berör alla, det har olika värden. Jag brukar säga att jag tycker om all musik. All musik betyder någonting. Det finns många som säger, ”nej, den musiken tycker jag inte om”, men jag menar, om det nu är en låt som jag kanske inte är så väldigt förtjust i, att jag kan ändå älska till exempel en Guns’n’Roses-ballad för att den står för någonting. Den har ett värde.

En intim berusning
Måhända att Bob Hunds absoluta storhetstid är förbi, men det hindrar inte Jonas med vänner att fortfarande känna en berusande spelglädje och ett sprudlande kreativitet vare sig det handlar om att stå på en scen eller vara instängd i en trång studio.
– Det var något stort band, som var populära för en 15-20 år sedan, som sade att det är så skönt när man kan spela en lite mindre spelning där det bara är 100 000 i publiken, det blir så intimt. Och där har vi aldrig varit så att säga. Vi har försökt att undvika det. När vi var som mest populära fanns det möjlighet för oss att spela på väldigt stora scener. Vi valde då att spela, kanske tre kvällar i rad, på ett lite mindre ställe istället. Det är ju ett tycke och smak med vad man gillar. Vi kan göra det. Vi klarar av det. Vi klarar av att spela på Roskildes stora scen, men där är väl ungefär gränsen tror jag. Alltså, det är helt fantastiskt, men det är också en liten förrädisk känsla när man tittar ut och så ser man en liten tändsticksstor figur som studsar väldigt långt bort. Och så inser man att de tittar på mig, eller på oss. Det blir ju aldrig någon intimitet på det viset, men det är ändå en berusande känsla.

Vad är Bob Hund nu?
”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” heter plattan som symboliserar Bob Hunds återkomst, en platta som visar ett Bob Hund i utveckling. De gnisslande gitarrmattorna har fått lämna företräde för lite mer avslappnade arrangemang.
– Det hela började som ett kärt återseende. Men vad är Bob Hund nu? Hur tar man sig in i det mentalt var frågan. Jag kände exakt samma sak nu som jag hade då, 1993, fast på ett helt nytt sätt. Om man tar en låt som Tinnitus i hjärtat, den skulle lika gärna ha kunnat vara med på första skivan, medan låtar som Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk och Grönt ljus inte skulle ha kunnat vara det. Så det är ju nya bob hund fast det fortfarande är precis samma element, fast vi prövat lite nya uttryck. Per Sunding som producerat skivan, har ett bra uttryck, han säger så här: hade varit lätt så hade ju alla gjort det. Det ligger en hel del arbete bakom nya skivan, vi har spelat in versioner av låtar som tänker ”Hm, ja, det låter ju bra”, eller ”åh vad bra det låter”, men så tänker man, ”men vad händer om jag gör så här istället? Eller gör så här?”. Och då kan det bli ännu bättre, eller ”hm, tillbaks till förra steget”. Man prövar sitt uttryck. Samtidigt är det här vår mest demokratiska skiva någonsin. Alla har varit med och tyckt, och hjälpt till och lett låtar åt olika håll.
Kan du se att Bob Hund håller på i tio år till?
– Så länge vi är nöjda och det låter bra och publiken inte säger, ”nej inte en Bob Hund-skiva till!”, så absolut. Vi är superengagerade i det vi gör, annars skulle vi inte göra det. Är vi inte engagerade så kommer det smitta av sig på musiken och ingen kommer att vilja ha det. Sedan är vi är inte sådana personer som predikar, det är inte det som är grejen. Vi vill inte frälsa människor. Det finns det andra som gör. Vi hyllar clownen och de udda inslagen. Däremot, i den konstrasten, kan det bli blodigt allvar. Det är egentligen större chans att det blir det om man inte går in och säger att nu ska jag gå in och berätta något jättejätteviktigt. Det kommer av sig självt liksom.