Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Maia Hirasawa
Crescendo, Norrköping
2007-04-12
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-04-17
Hemsida: www.maiahirasawa.com

Äntligen! I dubbel bemärkelse. Det var ett bra tag sedan det hektiska schema som numer ramar in mitt liv tillät mig att gå på en livespelning. Att det sedan är undersköna Maia Hirasawa, hittills kanske främst känd för sina sånginsatser tillsammans med Annika Norlin i Hello Saferide, som står för akt ett av två (där akt två är jazzpopdrottningen Miss Li) gör inte saken sämre. Damen med det ständiga leendet, parallellen till den mångfacetterade solstrålen är ofrånkomlig, har precis släppt sin första fullängdare, ”Though I’m just me”, via Razzia Records. Att Maia Hirasawa kan sjunga vet jag, men hur är det med låtsnickeriet egentligen?

Det visar sig när jag och kollega Micke Mjörnberg släntrar in i allra sista minuten, som vanligt, att det är fler än vi två som hittat till Crescendo ikväll. Många fler. Med lite sistaminutennavigation lyckas vi ändå hitta var sin sittplats långt bak i mörkret, knappt hinner vi placera stjärten på respektive stol innan Maia med band äntrar scenen. Och visst är leendet på plats. Ögonen glittrar då hon sätter sig vid pianot för att smeka av kvällens första pianoballad, vackert uppbackad av cello.

Ibland kan det vara väldigt läskigt att ha en viss bild av en artist i ett visst sammanhang, säg Maia Hirasawa tillsammans med Hello Safride, och sedan se samma artist i ett annat sammanhang. Lite så är det ikväll. På något sätt hade jag förväntat mig något lite mer distinkt än den välpolerade popmusik, helt enligt konstens alla regler med klockspel och stråkar om vartannat, som Maia bjuder på ikväll. Förvisso dyker det upp en och annan långsam bit där Maias sång hamnar mer i fokus, inte mig emot, men på det stora hela är det svårt att inte se det hela som en slags filial till popmusik generellt och Hello Safefride speciellt.

Ta en låt som I Found This Boy, den perfekta småeuforiska poplåten, men sedan då? Nej, just det, det är inte så mycket mer. Något som också förbryllar mig är bristen på scennärvaro från en artist som ändå har spelat så pass mycket på senare tid. När Maia väl spelar sin musik lyser hon likt solen självt, mellan låtarna är det som om luften helt går ur. Det är tafatt och det går långsamt. Det hela ger samma vibbar som brukade ligga i luften då jag kikade på musikgymnasiets konserter på gymnasiet. Fina välklädda människor som är som gudar på sina instrument men som inte riktigt har koll på det här med socialt helhetsintryck. Maia Hirasawa är på god väg, men ikväll når hon inte ända fram.