Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Maia Hirasawa
Though, I'm just me, 2007
Skivbolag: Razzia Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-05-08
Hemsida: www.maiahirasawa.com

Hade det inte varit för att en vän propsat för att vi skulle gå och kika på Hello Safefride, den där dagen för bra länge sedan nu, hade det förmodligen tagit mig längre tid att upptäcka den ständigt leende Maia Hirsasawa. Inte för att hon gjorde särskilt mycket väsen av sig på den spelningen, hon bara stod där, körade samtidig som hon utstrålade genuin glädje. Efter spelningen var den en viss mörkhårig skönhet som etsat sig fast i bakhuvudet någonstans.

När det väl började dyka upp egna alster från fröken Hirasawa var jag inte sent ute att införskaffa allt jag kunde komma åt. Och jag älskade det. Främst Maia Hirasawas röst. Det fanns en skärpa samtidigt som det fanns en enkelhet, känslorna kom verkligen fram. Men så var det då det här med att signas och släppa en skiva på ett välkrediterat skivbolag. Det är så att man kan sätta andan i halsen av skräckblandad förtjusning.

Jag var med om samma sak när det handlade om Britta Persson. Jag fullkomligen avgudade hennes demos men när det väl kom till att släppa på stort bolag var det inte längre samma sak. Något hade gått förlorat. Riktigt så illa är det inte med Maia Hirasawa, men jag ställer mig aningen skeptisk till en början. Jag trevar mig fram, väger varje låt, varje ton, varje frasering. Det låter bra, det är glatt, för det mesta, men vad finns egentligen under allt det där tillrättalagda?

”Though, I’m Just Me” är inte en dålig platta. Men den står inte heller ut så mycket som jag hade hoppats. Den känsla jag fick när jag såg Maia live för ett tag sedan hänger kvar, allt känns för förutsägbart. Till och med låtsammansättningen känns väntad. Det finns en riktig poppärla (And I Found This Boy), gamla låtar i finare kostym (Parking Lot), ballader (Roselin) och en del mellanspår (Star Again och Gothenburg). Allt är fint, Maias röst är med rätta placerad i centrum, men det har redan gjorts så många gånger. Så jag är ledsen, ännu en gång har steget från lovande till fullblodsartist visat sig vara betydligt svårare än vad det kan tyckas vara vid första anblick.