Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Bob Hund
Valhall, Skövde
2009-04-25
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2009-04-27
Hemsida: www.bob-hund.com

I storköket på Rydskolan i Skövde jobbar mästerkocken Anders. Denna svartmuskiga och storväxta karl har precis skaffat sig ett par svartbågade glasögon; det ger karaktär säger han samtidigt som han står med förkläde med matchande kockmössa och svänger en panna fiskpanetter med ena handen och tömmer pastadurkslag med den andra. ”Buddy Holly hade såna”. Vi pratar alltid musik jag och den där Anders, oftast är det han som får briljera med sina fantastiska musikkunskaper, som allt som oftast inkluderar obskyr amerikansk blues från 60-talet, The Hellacopters, Iggy and the Stooges och The Sonics. Men så i veckan skulle han ge sig på att pröva på en kombo; ”jag har hittat världens klipp på Youtube, det är en spelning där The Hellacopters kör Search and Destroy, med Thomas Öberg från Bob Hund på sång!”. ”Jag vet” blev mitt svar. ”Jag var där.” Då tystnade han.

Året var 2002 och Bob Hund gjorde en bejublad spelning på Hawaiiscenen på Hultsfredsfestivalen. Ett Bob Hund som fortfarande hade världen framför sina fötter, allt de tog i förvandlades till guld. Men så hände något. En gräns för vad som var möjligt och intressant hade till slut uppenbarat sig, det var dags för Bob Hund att sova lite grand. Medlemmarna fick äntligen tid att ägna sig åt andra musikaliska underfundigheter, vilket bland annat inkluderade Bergman Rock och Sci-fi Skåne, allt med olika ambition och resultat.

Åtta år är dock ingenting, 2009 blev året då Bob Hund äntligen beslutat sig för att det är dags att återigen rycka in i tjänst (med enda undantag att Christian Gabel hoppat in för originaltrummisen Mats Andersson som fortfarande vilar sig i form). ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”, titeln säger självklart allt, bär Bob Hunds otvivelaktiga signum och frågan är om det inte kan bli ett av Bob Hunds allra vassaste album någonsin. Nytt album brukar oftast också innebära nytt turnerande – och den som inte har bevittnat en livespelning med Bob Hund har inte sett något av värde.

”Vi känner oss inte särskilt gamla, vi var gamla redan från början!” skrattade Jonas Jonasson, vars mustasch skulle göra självaste Nietzsche avundsjuk, fram då jag försökte konfrontera honom vid den lilla pratstund vi hade dagen efter spelningen. För så oförskämt bra som Bob Hund, fortfarande, är live, det går bara inte att vara! Något så rått, något så ärligt och något så explosivt som Bob Hund, det finns helt enkelt inte. The Hives har inte en chans, inte The Hellacopters heller. Thomas Öberg, iförd svart mask och tanthalsband, har byggt upp ett svart podium längst fram på scenen, därifrån regerar han och Bob Hund från första sekund till den sista i den annars ganska ljumma Skövdenatten (läs: den något trögstartade Skövdepubliken)

Och vilken setlista sedan! Gammalt blandas med nytt, och båda fungerar precis lika bra – det handlar ju om Bob Hund - men bäst av allt är den snudd på självantändande Min Lön Kommer Fem År Försent, denna gamla The Third Bardo-dänga som bland annat The Nomads tidigare gjort en lysande cover på. Går man på en spelning med Bob Hund kan man alltid förvänta sig mer än bara en ordinär spelning, denna spelning är ingen undantag. När denna rock’n’roll-demon som vi känner som Thomas Öberg inte åmar sig och kråmar sig på sitt podium leder han oväsensdueller mellan band och publik eller studsar omkring eller bara propagerar för sin alldeles egna version av peace, love and understanding. Allting alltid lika självklart och alltid lika humoristiskt sevärt. I år tar du dig tid att se Bob Hund, så är det bara.