Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Charta 77
Sagan om världens mest hypade band, 2000
Skivbolag: Birdnest Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-12-12
Hemsida: www.birdnest.se/charta

Nu är den äntligen här, den efterlängtade plattan signerad Charta 77. Hela skivan som heter "Sagan om världens mest hypade band" är just en saga. CD-boken är en lång berättelse om en grupp som startar och sedan accelererar genom musikträsket. Alla texter på plattan har med sagan att göra och det här nya greppet känns väldigt kul.

Charta med Per Granberg i spetsen har hållit på sedan 1983 och de börjar vid det här laget bli ordentligt slipade, de vet hur man skapar regelrätta hitlåtar och de har öra för att plocka fram riktigt fina melodier mitt i rocköset. Punkinfluenserna är nästan helt borttvättade på den här skivan och det är ren och kal rock´n´roll vi bjuds på. En skön garagekänsla ligger över hela inspelningen och de tre länkarna i bandet är sammanfogade till en oerhört stark kedja.

Bästa låten på plattan är Jag är gud, det är en ganska rak rockmelodi som har det snyggaste riff som gjorts av ett punkband de senaste tio åren. Granberg sjunger inspirerat och tar i för kung och fosterland. Hans röst har utvecklats mer och mer för varje skiva bandet har spottat ur sig och nu har rösten en karaktär som det inte går att säga nej till. Han sjunger väldigt speciellt. En annan väldigt bra låt som bygger på gudstemat är Han var ju gud. Det är en riktigt deppig ballad som makar sig fram i snigeltempo med bitter sång, atmosfären går att ta på och det är en av de bästa balladerna Charta någonsin gjort.

Faktum är det att det inte finns en enda dålig låt på hela skivan, vissa av låtarna knakar lite i fogarna då och då men det hala reder alltid upp sig med något spännande stick eller ett överraskande fill-in från Teijo Pulkkinen på trummorna. Teijos trumspel är en historia för sig, det pulserar av energi och är både respektlöst och finurligt. Stundtals låter det som om han är gud vad det gäller att spela trummor och då och då låter det som om han aldrig suttit bakom ett trumset tidigare, det är en viss tjusning över hans spel. Johnny Smedberg är alltid skicklig med gitarren och den här skivan är inget undantag något jag dock måste hurra för är basspelet. Många låtar har smått fantastiska basgångar signerade Per Granberg. Låten Månadens smak har en mycket bra basgång som leder hela låten och gör den till ett riktigt mästerverk.

Skivan inleds annars med tre minuters intensivt punkmanglande, det är egentligen bara i inledningslåten Arga barn och Spelar ingen roll som Chartas punkbakgrund gör sig påmind. Resten är som sagt taktfast rock som är väldigt tilldragande. Stefan Sundström gästar och får i två av låtarna ikläda sig rollen som den fule managern som sparkar ut en av killarna ur bandet och gör dem till ett värdelöst kommersiellt projekt. Jag är i vanliga fall inte särskilt förtjust i Sundström men när han inte sjunger sina egna texter och är ackompanjerad av aggressiva Charta pojkar blir det i vilket fall som helst riktigt njutbart. Men låtarna där Charta kör på egen hand är dock de allra bästa.

En av plattans absoluta höjdpunkter är låten Dit solen aldrig når. Monica Nyman sjunger refrängen och Per Granberg är i bättre form än någonsin. Fem minuters ömsom skönsång ömsom pulserande rock är för kort, den här låten hade gärna fått vara tio minuter lång man skulle inte tröttna ändå. Charta 77 har kommit riktigt långt med den här plattan och det råder ingen som helst tvekan om att de är riktigt skickliga musiker.