Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Marina and the Diamonds
Way Out West, Göteborg
2010-08-14
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2010-08-17
Hemsida: www.marinaandthediamonds.com

Det finns en tid man som artist inte vill ha på årets upplaga av Way Out West. Den är mellan 20.00 och 21.00. Då har Håkan Hellström tioårsjubileum av trendsättande ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg”. Det spelar ingen roll om man gillar Håkan och hans första skiva eller inte, man bör ändå gå dit och titta på spektaklet (och för att sedan kunna säga, ”jag var där”). Marina and the Diamonds spelar 19.30-20.30.

Tyvärr. Marina Lambrini Diamandis förtjänar en stor och hungrig publik (även om jag på intet sätt vill förminska insatsen hos den publik som faktiskt är där), istället är det en påtagligt liten skara människor som faktiskt dissar Håkan, mig själv inkluderad. Men tyvärr, igen, upplevelsen av en spelning är självklart beroende av samspelet mellan artisten och publiken, hade publikantalet varit det dubbla hade givetvis spelningen varit minst dubbelt så bra.

Med det sagt gör Marina and the Diamonds ändå en grym spelning. Här kan man snacka om scennärvaro, sex appeal och kaxig självsäkerhet. Och det ska hon ha, den goda Marina, för jösses vilken röst kvinnan har! Hade det inte varit för att hon faktiskt är född i Wales skulle man lätt kunna räkna Marina Diamandis till den våg av ungt kaxigt LDN-folk (Lily Allen, Kate Nash, Florence and the Machine) som sköljt över oss de senaste åren. Gemensam nämnare är förstås den satiriska glimten i ögat – kalla det för indiepopfeminism om ni vill.

Talang och charm i all ära, men så var det det här med låtar också. Debuten ”The Family Jewels” ligger fortfarande färsk på skivdiskarna (eller kanske mer i I-tunes nu för tiden) och tja, den är en typiskt debutplatta. En par starka kort, en del mindre starka och en del axelryckare. Grymmast är fortfarande I’m Not A Robot, och i ärlighetens namn ska bandet ha en eloge för deras förmåga ett pimpa upp så gott som samtliga låtar, men det blir lite i tunnaste laget ibland. Hade det inte varit för Marinas säregna tonsäkerhet, och självsäkerhet, hade det lätt kunnat falla platt.

Med ovan givna förutsättningar når spelningen inte den kapacitet jag hade förväntat mig på förhand – Marina and the Diamonds är ett professionellt band ut i fingerspetsarna, och vem blir inte glad av Abba-doftande popmusik, men det går inte komma undan att Håkans skugga vilar tungt över spelningen. I november kommer Marina tillbaka och klubbar lite, det ser jag fram mot något oerhört.