Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Coph Nia
That which remains, 2000
Skivbolag: Cold Meat
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-12-27
Hemsida: www.cophnia.com

Du bjuds härmed in på en resa in till själens allra mörkaste vrår. Du bjuds med till platser ingen människa någonsin besökt, dit ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle söka sig. Dit du ska bor bara förvridna skuggor av skuggor. Lyckas du behålla ditt eget psyke intakt kan du skatta dig lycklig. Doften av sinnessjukdom präglar denna platta.

Hela det här konceptet med noisemusik, alltså musik som mer koncentrerar sig på mäktiga stämningsbilder än traditionell låtuppbyggnad är något jag inte kan påstå mig vara särskilt bevandrad inom. Men det där med att vara tilltalande har knappast med form att göra. För ”That Which Remains” är tilltalande så det förslår. Mäktigt är ordet. Man jobbar väldigt mycket med en pulserande ljudvägg till bakgrund. Man jobbar även med små förändringar över en lång tidsrymd, upprepningar är bara förnamnet. Mycket brus och dovt muller. I centrum av denna ljudbild letar det sig så in en mörk mässande stämma som ömsom förkunnar och ömsom predikar.

Det här är också musik som inte alls fungerar överallt eller vid vilken tidpunkt som helst. Mörkaste natt, ensamt tänt stearinljus och hörlurar på är en alldeles utmärkt kombination. Sluter man så ögonen är man högst sannolikt fast. Låten Sanctus tar dig med till en mörk enslig katedral där minnet av latinspråkliga gudstjänster fortfarande ekar mellan pelargångarna. Skivans utan tvekan häftigaste ljudupplevelse.

Doppelgänger [Qliphotic Phantasmagoria9], smaka på den titeln. Ett elva minuter långt opus med förtvivlade skrik och invävda ångestattacker. Känslan av sinnesjukdom växer sig allt starkare, det känns nästan som om man är på besök i någon annans själ eller mentala sinnesliv. Hos någon som inte har alla hästar i stallet om man säger så. Rent av en seriemördare kanske? Vad det än är måste jag säga att det faller mig i smaken å det grövsta.

Alltid kul att känna att man breddar sin musiksmak lite grand, som sagt, skönhet har ingen fast form. Tror att jag ska ha ”That Which Remains” som min jag-är-arg-och-surskiva. Eller som ledsen-och- förtvivlad-skiva kanske?