Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Valdemar
Saving Grace, 2007
Skivbolag: Zebra Art
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2008-01-28
Hemsida: valdemar.zebraart.se

Finns det någon annan artist som är så tolkad som Bob Dylan, den nu 66-årige ärrade hjälten, vars inverkan på populärmusik inte går att mäta? Jag tror inte det; möjligtvis kan Cornelis Vreeswijk komma upp i samma mängd om vi relaterar till folkmängden i Sverige. (För övrigt vill jag tipsa om den nyss släppta ”Poem, ballader och lite blues – Återbesöket”, där så vitt skilda artister som Miss Li, Kristina Lugn, Thåström och Jaqee tolkar Cornelis.) Nog talat om det, tillbaka till Dylan nu, eller rättare sagt Valdemar, bandet som mestadels är känt för att ha agerat liveband tillsammans med Kajsa Grytt, Freddie Wadling och Totta Näslund, men som även har släppt tre album under eget namn. På ”Saving Grace” tolkar de Dylans gospelalbum ”Slow Train Coming” och ”Saved” som kom när 1970 blev 1980. Då sågs de som en nästan lika stor revolt som när Dylan elektrifierade sig själv 1966 i och med Newportfestivalen, och många av hans gamla fans vände honom ryggen, precis som 1966. Om jag påstår att Dylans gospeldubbel ligger mig varmt om hjärtat ljuger jag grovt, men Valdemar ger mig en delvis annan uppfattning.

”Saving Grace” är inspelad i Hagakyrkan i Göteborg och ingår i samma serie som Eldkvarns båda mässor ”Kärlekens låga” och ”Kärlekens törst”. Till sin hjälp tar Valdemar sångaren Mattias Hellberg, just nu mest känd som sångare i M.Hederos & M.Hellberg och även Nationalteatern (hans insats där skulle jag kunna skriva en hel uppsats om, och det är inte mycket som skulle vara positivt) och även en av världens främsta gospelkörer, London Community Gospel Choir som har samarbetat med så pass skilda artister som Sting, Madonna och Nick Drake. Till skillnad från många andra så kallade tolkare lyckas denna symbios av rockgrupp, gospelkör och solist göra något eget av Dylans gamla material. Möjligtvis är det kyrkorummets akustik, men än troligare är nog körens otroliga styrka och finstämdhet. Till exempel är What Can I Do For You? så sentimental som något kan bli utan att bli patetiskt. När trumpetsolot och senare munspelssolot kommer i nyss nämnda låt blöts mina ögon för en stund. Så vackert är det.

Det enda som inte tilltalar mig med ”Saving Grace” är två saker. För det första gillar jag inte Hellbergs sätt att ibland försöka efterlikna Dylans röst in absurdum (något som vi i och för sig kan beskylla även Dylan för, som på alla sätt försökte låta som sin stora idol Woody Guthrie). För det andra hade jag så mycket hellre velat vara där i Annedalskyrkan den 26:e och 27:e april för två år sedan än att få ta del av konserten på en millimetertunn skiva fylld med ettor och nollor. Då hade vi snackat om högsta betyg.