Joyzine

[stäng]

Intervju

Edith Backlund

Edith Backlund gick in i väggen och tappade fullständigt lusten att skapa musik. Ett inrutat dagsschema och luften på en indonesisk vulkantopp slet emellertid loss henne från depressionens klor och nu passar hon på att släppa två digitala minialbum på kort tid.
– Jag gick igenom en jättesvacka där ingenting var kul längre, berättar hon.

– I grund och botten tror jag att den mesta av inspirationen kommer från mitt förra liv som jag avslutade. Där var jag en vuxen tjej med en kille och bostadsrätt med tvättmaskin och diskmaskin. Att jag bröt upp från allt det där trygga och gick vidare till något som inte alls är tryggt, det tror jag att allting bottnar i. Men de flesta låtarna handlar inte om mig själv. De är skrivna till en annan person. Det är olika vänner och även fiktiva personer som jag använder som verktyg.
Edith Backlund berättar om sin nya musik, som nu släpps genom två separata releaser, högst rationellt och analytiskt. Vägen fram till dem har emellertid varit allt annat än spikrak och given.
Efter att hon släppt albumet ”Death By Honey” (2008) gick sångerskan rakt in i väggen och tappade lusten. Hon blev deprimerad.
– Det var så mycket som förändrades då, runt 2009. Hela livet rasade under mina fötter och det var mitt eget beslut att det skulle göra det. Jag träffade en ny kille, som jag fortfarande är tillsammans med, och det var en väldigt omvälvande tid. Mitt i allt det här skulle jag sitta och skriva låtar som skulle vara bra. För Edith, det har ju gått så lång tid sedan förra skivan ska det inte komma något nytt... det fick jag inte bara höra från skivbolag, utan allt från mina föräldrar till folk jag inte känner frågade.
– Tillslut kunde jag sitta i min lägenhet och titta på alla mina instrument som jag har runt omkring mig och jag ville inte röra ett enda av dem. Jag slutade skolan, jag slutade jobba, jag levde på pengar som jag fick från den här amerikanska teveserien som jag var med i (One Tree Hill /förf.anm). Jag behövde inte lämna lägenheten, det var perfekt. Min nya kille var ute och spelade med Erik Hassle då så han var inte i Sverige, så jag satt och levde mitt liv enligt tevetablån, konstaterar sångerskan krasst.

Som en film
Hon kallar det för ”en jättesvacka där ingenting var kul längre”, men sakta men säkert började hon tillslut ta sig i kragen och bryta sig ur det ovälkomna tillståndet.
– Det började med att jag började märka att jag blev bitter och avundsjuk på andras framgång, även folk nära mig. Jag fattade inte varför det gick så bra för andra och inte för mig och där någonstans insåg jag väl att det kanske berodde på att jag satt hemma och tittade på teve. Sen började jag faktiskt skriva dagbok och jag gjorde dagsscheman för mig själv. Alltså det låter jättetöntigt, men så var det. Okej 10.00 ska försöka gå upp och dricka en kopp kaffe. Klockan 11.15 titta på Top Model och 12.15 gå på en promenad. Att man bara bestämmer att det man gör på dagen det är faktiskt planerat.
– Efter ett tag kunde jag börja infoga saker som att kontakta skolan, se om jag kan få börja igen, försöka få en anställningsintervju på det här och det här jobbet och sen var det att ta tag i gitarren. Det blev bättre och bättre.
Det förlösande ögonblicket som slutligen fick det hela att vända helt och hållet är nästan som hämtat ur ett välförfattat manus. Edith utbrister i ett ”eller hur!” och skrattar när jag påpekar att det låter som en scen hämtad ur en Hollywood-film.
– Så småningom, när det gått något halvår åkte jag och min kille till Indonesien och det här låter också jättetöntigt, men vi besteg en vulkan som heter Batur och där var luften så ren och jag stod och tittade ut och andades in och bara kände någonting för första gången på väldigt länge.
– Allting blev väldigt symboliskt. När jag kom ner från vulkanen började allt om på något sätt.

Edith Backlund Vad är meningen med cd?
Den omvälvande tiden i hennes liv har inte bara givet inspiration till flera av låtarna, det är också indirekt anledningen till att det nya materialet släpps på det sätt som det gör. Uppdelat på tre olika releaser (två digitala minialbum och sedan en samlad release med bonusmaterial) varav den första ”Kill The Clown (Act One)” släpptes i dagarna.
– Att jag hamnade i svackan tror jag beror på just det att man kämpar och kämpar och skriver på en skiva i två år och så släpps den och om den släpps på en måndag så är den glömd på en tisdag. Det är så mycket jobb man lägger ner för så lite lyssning. Dagen efter den har släppts kommer frågan när kommer nästa platta? Då har man inte ens fått njuta av att släppa den här skivan och lyssna och man hinner inte ens vara lite stolt över sig själv. När vi satt och pratade om att jag inte ville att det skulle bli på samma sätt igen kom vi på att, hur skulle det bli om man delade upp det?
Tillsammans med producenten Peter Kvint jobbade hon sedan med låtar snarare än ett albumtänk. Fullt logiskt med tanke på att materialet nu pytsas ut digitalt lite pö om pö.
– Idén föddes i och med att jag pratade om det här och kollar man på hur det ser ut generellt, hur människor konsumerar musik idag, så går det ju så snabbt. När de flesta inte ens har en skivspelare hemma vad är då idén med en cd? I framtiden tror jag skivbolagen kommer släppa spellistor.
– Att släppa skivor tjänar du ingenting på. Du tjänar inte ens en månadslön på ett år. Därför är det så lustigt att det är många som känner att ”jag ska släppa en skiva”. Varför ska du göra det med dina egna pengar? Att gå och skrapa ihop pengar till att göra det när du kan försöka tänka på ett annat sätt. Jag tror att det är många artister där ute som har satt upp ett mål för sig själva när de var 15, att när jag är 25 så ska jag släppa en skiva. Sen när man väl har bestämt det så är det helt ouppnåeligt, man måste dit. När man har gjort det ett par gånger så är det inte så...det är ju inte själva plattbiten som spelar roll, det är ju låtarna som spelar roll.
Och med de nya låtarna har Edith Backlund, trots slitet det innebär att försöka leva på musiken, hittat tillbaka till glädjen igen.
– I slutändan måste man ställa upp det bra och det dåligt mot varandra och då måste det goda vinna och det är ju det, det gör. När man väl får stå på scen är det ju det som spelar roll. I mötet med publiken. Det är en klassisk klyscha men det är så.

: Kill The Clown (Act One)